v.35/Bruce – melodi, ilska och lust.

Såhär är det, jag ska lägga korten på bordet, öppna böckerna, come clean och ‘fess up. Det finns få artister som betyder så mycket som Bruce Springsteen – låt inte historieförvanskarna intala er något annat. Att avfärda Bruce på grund av Born in the USA (som många gör) är i min musikaliska bok idioti av yppersta snitt och kvalitet. Gör man det har man två stora problem. Det första är att man inte förstår ett enda ynka shit om rockmusik. Det andra är att man är helt jävla dum i huvudet.

På nya singeln Nowhere Radio är Bruce inte bra som i Thunder Road. Inte bra som i Night. Inte bra som i Jungeland. Inte bra som i Jackson Cage. Inte bra som i Atlantic City. Och inte heller bra som i Highway Patrolman. För planeterna kommer kanske aldrig att linjera på det sättet mer. Men på Nowhere Radio är Bruce bättre än i stort sett varenda annan låt som kommer att släppas det här året.

Det luktar inspiration av den här rockmörsaren – här finns en hel del av det som ibland har saknats med Gamm-Bruce; melodier, ilska och lust. CCs saxsolo ylar mot lager efter lager av singe coil-stinna overdrivemattor och det låter ungt och hungrigt. Shit, det är mycket senap kvar i gubben. Ladda ner, för höge farao!

Och han kommer till stan. Så här säger DN.