Personlig hifi/en reflektion

I ett inlägg förklätt till ett hörlurstest på What The Fuck Hifi talas det om får vi reda på att antalet sålda iPods är upp i över 100 miljoner. Det är föga förvånande – bara en sån sak som att jag själv äger sex av dem och dessutom har köpt ett par och gett bort bygger statistik.

Vi introduceras också till konceptet att många av de stora hifitillverkarna har gett upp oss musikfans till förmån för flersinnes-upplevelser – filmtittande då. Det här är också helt sant även om vi just nu befinner oss i en tvåkanal-lashback. Men det är på decimalerna.

Jag tror att vi ser framväxten av personligt musiklyssnande – kontra det kollektiva skeendet när vi lyssnar genom högtalare – av flera skäl.

För det första är det givetvis den digitala logistiken, unga människor i dag har inte en naturlig relation till att köpa (eller sno) musik i fysisk form. Och är det någonstans som hifitillverkare har svikit oss fram till den allra senaste tiden är det ju i överföringen av vår icke-fysiska musik till våra fysiska anläggningar. Det blev liksom en övning för tekniknördar.

För det andra tror jag att personlig hifi och lyssnandet i avskildhet går hand i hand med att många unga framlever sitt sociala liv i parallell med den fysiska världen. Det handlar om grupperingar online, sociala nätverk, communities och till och med långtgående alternativ som Second Life och efterföljarna. Vi delar inte våra samtal, våra träffar och våra vänskapsband rent fysiskt. Varför ska då musiken manifesteras i den fysiska världen? Det är helt enkelt inte naturligt.

För det tredje tror jag att vi också tar influenser från långt mer urbaniserade områden än våra egna. Stora städer; Tokyo, London, New York är städer som nästan tvingar människor in i det slutna lyssnandet för att skapa någon typ av lugn.

För det fjärde har det självklart med mode och trender att göra. Sony Walkman knackade ett hål i muren mellan teknik och trend och Apples iPod rev och pulveriserade fullständigt barriärerna. En iPod var – och är – en statussymbol och med den följer musiken och lurarna. Och vem kan nämna en enda stationär hifi-apparat som har nått den statusen?

Fuck you, Windows Media Player!

Läste just ett inlägg på what the fuck hifi om en radiokanal i Seattle som sänder okomprimerad webradio. Med Windows Media Player…sannolikheten att jag ska kunna använda den eller ens vilja installera den på min brand spanking svinfiiina MacBook är ungefär lika stor som att Ken Kessler skulle använda en 3-watts, 300B-försedd rörhäck som referensstärkare. (OBS! Föregående var en osedligt lam hifi-gubb-referens som borde generera ett straff. Exempelvis att jag fick gå omkring i fotoväst hela veckan. Eller att jag bara skulle behöva ha skivor från Chesky Records. Doh, där var en lam hifi-referens till.)

Men ni fattar grejen – jag är utestängd från okomprimerad glory! Moi, en persona non grata i ögonen hos KEXP i Seattle. En paria för evigt dömd att vandra i skuggriket som vi känner som 96 kbps. Ska det vara så???

Äh, förresten. De spelar säkert bara sugig tradjazz där alla i bandet är fula. (Räven? Jag? Surt? Vilka jävla rönnbär?)