v.36/Thompson, del 3: Teddy

Ja, jäklar i min lille, lille låda. Här har också Richard och Lindas son Teddy Thompson gått och släppt en kanonplatta. Låt oss tänka på det här en liten stund. Mamma, pappa och barn släpper varsin soloskiva inom loppet av ett par månader. Varsin soloskiva som kommer att ligga högt på alla musikälskares topplistor när året summeras. Det är, som portugisen säger, inte kattskit. Nej, det är fan inte kattskit.

Och visst är det extra roligt att Teddy, som i ärlighetens namn har känts väl mycket som en tunnis ibland, krafsar lite på ytan hos countryns legender och kommer ut på topp. Det finns definitivt artister som har gjort större hästjazz-arkeologiska insatser – men frågan är om de har varit så mycket bättre. För här kliver den lätt anemiske Teddy fram och låter som hel jävla karl i spår skrivna av riktiga män och kvinnor – från George Jones till Dolly herself.

Från senaste skivan Up Front and Down Low väljer jag – ett svårt val ska medges – faktiskt unge herr Thompsons version av Dollys My Blue Tears. Både för att det bara inte ska funka – men gör det – och för Teddy faktiskt har vågat göra något eget. Den här, normalt, skira och änglasjungna balladen tar sig Teddy an med en toppad hihat och en hälsosam brist på respekt. And all the better for it – här om någonstans fanns en låt som skrek efter lite skeva harmonier och dynamik. Well done, unge man.

Så, nu har jag uttömt familjen Thompson. Så, vi får väl ta oss an den enda familj i världen som kan konkurrera – och den familj som kanske arbetar allra mest tillsammans med just Thompsons – nämligen The Wainwrights…hugaligen.

v.33/Cover-febern fortsätter!

Donavon Frankenreiter är en kul snubbe. Han har ett kul namn och ett helfestligt skägg. Säkert har han också en rad roliga kompisar. För så låter det i alla fall på hans senaste album – Move by Yourself – som i ärlighetens namn ibland blir lite för mycket Ackis-fusion, Maroon 5, glada basräkor och fiiiina Rhodesriff med precis rätt bett. Stundtals är det dock toppo-galoppo och löften om musikalisk intelligens infrias och Frankenreiter får nästan Terry Calliersk tyngd. (Eller så är det bara en skitnödig Jack Johnson-ripoff…)

Men det är helt vid sidan om den berömda poängen för det som föranleder att DF får bli Soundtrack of Wednesday in Week 33 är covern på CCRs Fortunate Son som fullständigt dominerar den rätt nyutkomna akustiska EP-n Recycled Recipes. Det här är spåret där Frankenreiter visar sin rätta kapacitet. Välj väg, skägglurk!

v.33/Levande historia av avliden artist

Elliott Smith orkade inte riktigt leva färdigt sitt liv. Detaljerna kring hans självmord är lika tragiska som onödiga att upprepa. Men innan sin död hann han med en rad strålande inspelningar av eget och andras material. Och frågan är om han någonsin var bättre än i sin cover av Big Stars fantastiska Thirteen – en av världens bästa låtar genom tiderna – på det fint sammansatta hopskrapet A New Moon.

Det här är stor musik, stort framfört med små medel.