Det fattades ett tips i går – och ett i dag. Vad har hänt? Jo, jobbet händer. Sitter mitt i en härlig ”lansering” och får lite för lite tid över till det här roliga.
Så, jag gör ett litet uppehåll vad gäller daglig uppdatering. Men jag gör det lyssnandes på KT Tunstalls överraskande utmärkta nya Drastic Fantastic och Kanye Wests helt väntat briljanta Graduation.
Vi ses snart!
/Fredrik
Linda Thompson, före detta fru till Richard och mamma till Teddy, får bli först ut i den här minitema-veckan. För precis som sin ex-man och sin son har Linda Thompson innevarande år släppt en riktig pärla till platta.
Det här var ju en karriär som aldrig skulle bli, egentligen. Linda har kämpat med en röståkomma som stundtals har gjort det nära nog omöjligt för henne att prata, än mindre sjunga. Så efter skilsmässan från Richard, kort efter deras gemensamma mästerverk Shoot out the Lights, har Linda Thompson tidigare bara mäktat med två skivor. Och nu en tredje.
Från nya Versatile Heart väljer jag titelspåret som är folk/country/singer-songwriter-karra av sötaste kvalitet. Att Linda Thompson har en av världens bästa sångröster – när den fungerar – visar hon med eftertryck. Och här finns också melodierna och de där countrydoftande harmisarna som verkligen blottlägger den röda tråden mellan brittisk/irländsk folkmusik och countrymusiken. Låt oss dessutom säga så här – de flesta 59-åriga textförfattare har mer att säga textmässigt än 23-åriga dito…
Det har varit ganska mycket färska låtar den här veckan – men det ska vi ändra på nu. För ingen ska anklaga Jackson Browne för att vara färsk. Men vet ni vad han är? Jo, en av historiens bästa låtskrivare. Och därmed basta.
Understundom har hans sound kanske varit nästan för soft, hans harmonier nästan för florsockriga och hans melodier nästan för ofarliga. Men bara nästan. Jackson har själv refererat till ”the beauty in song” och lever upp till det nästan högtravande löftet.
För ett par år sedan gjorde han en akustiskt turné och från den följande skivan Solo Acoustic, Vol 1 plockar jag i dag ett litet mirakel – en låt som är klart bättre så här än vad den var i original. Det handlar om The Barricades of Heaven – sex fullständigt briljanta minuter som sammanfattar Jacksons egen uppväxt under sextiotalets slut och resorna från Orange County in till Los Angeles.
”Jimmy found his own, sweet soundFantastisk låt, fantastiskt framträdande och en helt fantastiskt artist.
Josh Ritter får säkert utstå att massor av fölk tror att han är Josh Rouse. Och varför inte? Men den här Josh är väl lite mer man än vad den andre är – och det tror jag kommer att vara bra för honom i längden. För hur mycket jag än gillar Rouse så kan han ibland bli så filtmysig att han förvandlas till luddet i torktumlaren. Oj, nu kom jag ifrån ämnet nåt så pass.
Men redan förra veckan gläntade jag på dörren till den här härliga nya Josh Ritter-plattan, The Historical Conquests of Josh Ritter. Och då hade jag fel – för jag påpekade att jag kanske gillade mjuk-Josh bättre. Det gör jag inte. Och på den här skivan gillar jag en massa låtar men väljer Open Doors för måndags-tipset. Inte minst för att den är en riktig karbonkopia på Steve Earles Fearless Heart – och den är ju som alla vet så jävla, jävla, jävla bra. Alltså, så jävla, jävla, jävla bra att man gärna skulle suga på Peps Perssons skägg för att få höra den en gång till. Jättebra alltså…
Om jag vore cowboy skulle jag vilja vara som Kinky Friedman. Eller som Jim White. För det är två seriöst skruvade kakor. Och kanske ska jag vid tillfälle även skriva om Kinky – och mina möten med honom. Men i dag är det dags att lyfta på Stetsonen och prata lite Jim White. Som alltså inte är Jack White från White Stripes. Så har vi kommit ifrån det ämnet, era namnblinda stackare.
Jim White är country, konstmusik, etno och poet med samma mått av trovärdighet. Och som före detta modell i Milano har han även en kindlinje och ett käkben som inte skämmer sig. Att han dessutom är den andre före detta surfaren jag skriver om på två veckor är ett sammanträffande som jag själv måste gräva djupare i.
Hursomhelst, att förlora sig i Jim Whites litterära och musikaliska värld är att gå vilse hos David Lynch om han hade varit sydstatare. Och musiker. För här finns de udda figurerna, de där marginalvarelserna som kan vara Gud eller faktiskt bara en brinnande buske. Den traditionella, folkbaserade musiken skruvas sönder och sätts samman till något som liknar countryfolk – men som är lika konstgjord som den frireligiösa värld som White växte upp i. White hör hemma på David Byrnes Luaka Bop-label och den röda tråden mellan Byrne och White är tydlig även om uttrycken är så olika. Läs hela inlägget här »
Patty Griffin är en ren dussinartist. En dussinartist om dussinet är fullt av artister som Emmylou Harris, Nanci Griffith, Gillian Welch och Allison Krauss. På hennes senaste platta – Children Running Through – får vi möta Patty Griffin helt på egen hand och helt i full fart framåt-läge.
Vad vi har att göra med är en fullfjädrad supersångerska med fullfjädrade superlåtar – ingen mer så än dagens tips Burgundy Shoes. Om man bara kan komma över att pianointrot låter som Right Here Waiting av Richard Marx så får man en av 2007 års mest innerliga sångnummer till livs. Vansinnigt vackert.
Tänkte bara säga att även om jag kanske, kanske, kanske med ett kryddmått tvekan på topp föredrar den lite lugnare Josh Ritter så är The Historical Conquests of Josh Ritter en så vansinnigt skön skivtitel. Och vid Lokes pumpapaj – vilket snyggt omslag!
Det påminner mig lite i ton om det musikaliska projekt min idol Paddy McAloon säger sig syssla med – The Story of the Earth: So far.
Ryan Adams är – och förblir – ett enigma. Hur en så ohyggligt begåvad man kan slarva så förbaskat med sin karriär och sitt liv. När Ryan Adams är bra – då är han så bra att änglar gråter och djävlar dansar, så bra att det känns löjligt för många andra alt-countryartister att ens bry sig. Men när Ryan Adams inte är bra – då känns det som världens största waste of space.
På senaste plattan Easy Tiger är Ryan genomgående jävligt bra, på det där sättet så att han får det att låta som att han bara har smugit upp till micken och börjat spela och sjunga. Och frågan är om inte I Taught Myself How to Grow Old är allra bäst. Vilket som får den vara tisdagens topp-tips.
The Last Town Chorus är ett sånt där indieälsklingsband. En tjej – Megan Hickey – som sjunger och spelar lapsteel. Där har ni hela jävla 2000-talets enklaste biljett till en skivdeal, tjejer som är lite sådär övermusikaliska och starka. Vilket ju är en skön kontrast till en massa snubbar som inte kan lira särdeles bra alls.
Hur som haver – låten Huntsville, 1989 från skivan Wire Waltz har gått otaliga varv hemma hos mig och i lurarna på stan. Det är liksom själva historien om The Last Town Chorus, om längtan från småstaden till ”the punk rock kids in Pennsylvania” och jordgubbsvin. Det är en ylande längtan bort med Smiths-kassetter, dagböcker och Oscar Wilde-prosa som enda allierad. Och framförallt är det en jävla bra låt. Hela skivan är för övrigt riktigt vass, med en cover på Bowies Modern Love som en ytterligare höjdpunkt. Varmt rekommenderat.
Donavon Frankenreiter är en kul snubbe. Han har ett kul namn och ett helfestligt skägg. Säkert har han också en rad roliga kompisar. För så låter det i alla fall på hans senaste album – Move by Yourself – som i ärlighetens namn ibland blir lite för mycket Ackis-fusion, Maroon 5, glada basräkor och fiiiina Rhodesriff med precis rätt bett. Stundtals är det dock toppo-galoppo och löften om musikalisk intelligens infrias och Frankenreiter får nästan Terry Calliersk tyngd. (Eller så är det bara en skitnödig Jack Johnson-ripoff…)
Men det är helt vid sidan om den berömda poängen för det som föranleder att DF får bli Soundtrack of Wednesday in Week 33 är covern på CCRs Fortunate Son som fullständigt dominerar den rätt nyutkomna akustiska EP-n Recycled Recipes. Det här är spåret där Frankenreiter visar sin rätta kapacitet. Välj väg, skägglurk!
Elliott Smith orkade inte riktigt leva färdigt sitt liv. Detaljerna kring hans självmord är lika tragiska som onödiga att upprepa. Men innan sin död hann han med en rad strålande inspelningar av eget och andras material. Och frågan är om han någonsin var bättre än i sin cover av Big Stars fantastiska Thirteen – en av världens bästa låtar genom tiderna – på det fint sammansatta hopskrapet A New Moon.
Det här är stor musik, stort framfört med små medel.
what the fuck hifi – Bloggar om musik och hifi
Too Young To Die Old 