v.36/Thompson, del 1: Linda

Linda Thompson, före detta fru till Richard och mamma till Teddy, får bli först ut i den här minitema-veckan. För precis som sin ex-man och sin son har Linda Thompson innevarande år släppt en riktig pärla till platta.

Det här var ju en karriär som aldrig skulle bli, egentligen. Linda har kämpat med en röståkomma som stundtals har gjort det nära nog omöjligt för henne att prata, än mindre sjunga. Så efter skilsmässan från Richard, kort efter deras gemensamma mästerverk Shoot out the Lights, har Linda Thompson tidigare bara mäktat med två skivor. Och nu en tredje.

Från nya Versatile Heart väljer jag titelspåret som är folk/country/singer-songwriter-karra av sötaste kvalitet. Att Linda Thompson har en av världens bästa sångröster – när den fungerar – visar hon med eftertryck. Och här finns också melodierna och de där countrydoftande harmisarna som verkligen blottlägger den röda tråden mellan brittisk/irländsk folkmusik och countrymusiken. Låt oss dessutom säga så här – de flesta 59-åriga textförfattare har mer att säga textmässigt än 23-åriga dito…

v.35/Akustiska mirakel

Det har varit ganska mycket färska låtar den här veckan – men det ska vi ändra på nu. För ingen ska anklaga Jackson Browne för att vara färsk. Men vet ni vad han är? Jo, en av historiens bästa låtskrivare. Och därmed basta.

Understundom har hans sound kanske varit nästan för soft, hans harmonier nästan för florsockriga och hans melodier nästan för ofarliga. Men bara nästan. Jackson har själv refererat till ”the beauty in song” och lever upp till det nästan högtravande löftet.

För ett par år sedan gjorde han en akustiskt turné och från den följande skivan Solo Acoustic, Vol 1 plockar jag i dag ett litet mirakel – en låt som är klart bättre så här än vad den var i original. Det handlar om The Barricades of Heaven – sex fullständigt briljanta minuter som sammanfattar Jacksons egen uppväxt under sextiotalets slut och resorna från Orange County in till Los Angeles.

”Jimmy found his own, sweet sound
And won that free guitar.
We’d all get in the van and play.
Life became the Paradox, The Bell,
The Rouge et Noir.
And the stretch of road running to LA.”

Fantastisk låt, fantastiskt framträdande och en helt fantastiskt artist.

Långlyssning – Jim White

Om jag vore cowboy skulle jag vilja vara som Kinky Friedman. Eller som Jim White. För det är två seriöst skruvade kakor. Och kanske ska jag vid tillfälle även skriva om Kinky – och mina möten med honom. Men i dag är det dags att lyfta på Stetsonen och prata lite Jim White. Som alltså inte är Jack White från White Stripes. Så har vi kommit ifrån det ämnet, era namnblinda stackare.

Jim White är country, konstmusik, etno och poet med samma mått av trovärdighet. Och som före detta modell i Milano har han även en kindlinje och ett käkben som inte skämmer sig. Att han dessutom är den andre före detta surfaren jag skriver om på två veckor är ett sammanträffande som jag själv måste gräva djupare i.

Hursomhelst, att förlora sig i Jim Whites litterära och musikaliska värld är att gå vilse hos David Lynch om han hade varit sydstatare. Och musiker. För här finns de udda figurerna, de där marginalvarelserna som kan vara Gud eller faktiskt bara en brinnande buske. Den traditionella, folkbaserade musiken skruvas sönder och sätts samman till något som liknar countryfolk – men som är lika konstgjord som den frireligiösa värld som White växte upp i. White hör hemma på David Byrnes Luaka Bop-label och den röda tråden mellan Byrne och White är tydlig även om uttrycken är så olika.

v.34/Paddy-O, Oh Paddy-O…

Är Prefab Sprout världens bästa band? Nej, kanske inte. Men jag är baske mig inte säker. Blev tvungen att ändra planerna (lite sköna kommentarer) för den här veckan och fira in lite Prefab bland tipsen. Ibland kan jag bli avundssjuk på människor i min omgivning som förstår sig på musik men som ännu inte har någon relation till Prefab Sprout – för lille Jehova, vad kul de kommer att ha när de till slut gör det.

Tidigare under året släpptes en remastrad version av mästerverket Steve McQueen från 1985 och med den följde en skiva med nyinspelade akustiska versioner av låtarna. Och låt mig säga följande – även om originalinspelningen (producerad av trollgubben Thomas Dolby) är fylld med tekniskt jiggery-pokery så är låtmaterialet så fläckfritt fantastiskt att man skulle kunna spela dem på ett paket leverpastej och det skulle låta bra.

Vi väljer den akustiska versionen av Moving the River bland alla mästerverk.

v.33/Cover-febern fortsätter!

Donavon Frankenreiter är en kul snubbe. Han har ett kul namn och ett helfestligt skägg. Säkert har han också en rad roliga kompisar. För så låter det i alla fall på hans senaste album – Move by Yourself – som i ärlighetens namn ibland blir lite för mycket Ackis-fusion, Maroon 5, glada basräkor och fiiiina Rhodesriff med precis rätt bett. Stundtals är det dock toppo-galoppo och löften om musikalisk intelligens infrias och Frankenreiter får nästan Terry Calliersk tyngd. (Eller så är det bara en skitnödig Jack Johnson-ripoff…)

Men det är helt vid sidan om den berömda poängen för det som föranleder att DF får bli Soundtrack of Wednesday in Week 33 är covern på CCRs Fortunate Son som fullständigt dominerar den rätt nyutkomna akustiska EP-n Recycled Recipes. Det här är spåret där Frankenreiter visar sin rätta kapacitet. Välj väg, skägglurk!

v.33/Levande historia av avliden artist

Elliott Smith orkade inte riktigt leva färdigt sitt liv. Detaljerna kring hans självmord är lika tragiska som onödiga att upprepa. Men innan sin död hann han med en rad strålande inspelningar av eget och andras material. Och frågan är om han någonsin var bättre än i sin cover av Big Stars fantastiska Thirteen – en av världens bästa låtar genom tiderna – på det fint sammansatta hopskrapet A New Moon.

Det här är stor musik, stort framfört med små medel.