Sexy Retro – Luxman L-550

Det är något visst med tidiga 80-talsprylar. Vid en diskussion tidigare i dag med Koffe från What The Fuck Hifi tog han upp ämnet Luxman. Så jag kunde inte riktigt motstå frestelsen att lägga upp en favvo-Luxman här som veckans Sexy Retro.

Är det kanske blandningen mellan hi-techkänsla och champagnefärgad metall och 70-talsträ som gör det så otäckt rätt. Eller vad är det. Men visst syns det på den här godbiten hur den kommer att låta? Mjukt, stort, mulligt. Sure.

Luxman L-550 var über-bling innan blingbegreppet fanns. Svårt heta prylar, svårt heta. Kanske är det något sånt här som borde få bo i min sommarstuga. Mmm, Luxis, I love you!

Vill-ha-varning – Sinnessjuk kraft!

Vad är det egentligen för fel – eller rätt – på Anthony Michaelson på Musical Fidelity? När ska han sluta upp med sitt watt-race? Tydligen aldrig…och det är superläckert.

Läs mer här om den här senaste galna uppfinningen – ett hjälpslutsteg som ska sitta mellan ditt vanliga steg och högtalarna. Vad får han allt ifrån?

Åh, förresten. Det blev en…

Harmony Design Ear 90 som hörlursstärkare till mina svinfiiiiina Denon AH-D5000. Så nu vet ni att köpdjävulen håller denna bloggare by the m**f**ing balls!

Blev det bättre? Det kan du hoppa upp och klappa ihop dina piffiga små skinkhalvor på att det blev! Nu finns det i alla fall lite pulver att driva Denon-kannorna med. För det är de värda.

Sexy Retro – Sony vs Philips

I ett inlägg på What The Fuck Hifi blir vi uppmärksammade på att cd-n fyller 25. Det är ju något att fira – eller för vinyltalibaner att förfasas över. Och visst har det varit minst si och så med hur potentialen för cd-n har realiserats. Allt från vansinniga ljudexperiment med DDD-plattor från mitten av åttiotalet till lika vansinnigt välljudande alster där varje del av inspelning och framställan har respekterats.

Cd-formatet specificerades elektronik-titanerna Sony och Philips och det var dessa båda företag som släppte de två första spelarna till marknaden. I denna veckas Sexy Retro hyllar vi dessa båda digitala pionjärer – Sony CDP101 och Philips CD100. I mina ögon är den ena oerhört mycket sexigare än den andra – även om den andras designetos kom att framhärda.

Så, without much further ado, här är veckans Sexy Retro. Vilken tycker du är snyggast?

Imperie-byggande!

Well, rubriken är kanske väl vidlyftig. Men hörni, läsare, ni har faktiskt blivit rätt så många redan. Och det ska ni ha stort tack för. Anledningarna till att jag lite hastigt och lustigt drog i gång den här bloggen var för att försöka stärka upp en sektor där så mycket intressant händer och så lite intressant skrivs i bloggform – nämligen i korsningen mellan musik och hifi.

Så vitt jag vet finns bara en svensk blogg som behandlar dessa ämnen – och det är den tidigare nämna och i sidkolumnen nämnda What The Fuck Hifi som har gjort ett jäkligt bra jobb under ganska lång tid. Men nu är vi i alla fall två.

Ni får gärna lämna en kommentar och bara säga hej – eller föreslå saker som ni tycker att jag ska ta en närmare titt på.

Vilket som – välkomna åter. Och åter. Och åter.

Auf Wiederhören/Fredrik

Högtalare från Helvetet.

Tror ni att medlemmarna på forumet Faktiskt.se bara kan tänka på vilka högtalare som är snyggast? Inte direkt. För här kommer en kavalkad över de fulaste asen i branschen. Skydda gärna ögonen och titta inte direkt på bildspelet. Och gå och köp en påse saffran om det tar tid att ladda.

[rockyou id=81125059&w=440&h220]

Personlig hifi/en reflektion

I ett inlägg förklätt till ett hörlurstest på What The Fuck Hifi talas det om får vi reda på att antalet sålda iPods är upp i över 100 miljoner. Det är föga förvånande – bara en sån sak som att jag själv äger sex av dem och dessutom har köpt ett par och gett bort bygger statistik.

Vi introduceras också till konceptet att många av de stora hifitillverkarna har gett upp oss musikfans till förmån för flersinnes-upplevelser – filmtittande då. Det här är också helt sant även om vi just nu befinner oss i en tvåkanal-lashback. Men det är på decimalerna.

Jag tror att vi ser framväxten av personligt musiklyssnande – kontra det kollektiva skeendet när vi lyssnar genom högtalare – av flera skäl.

För det första är det givetvis den digitala logistiken, unga människor i dag har inte en naturlig relation till att köpa (eller sno) musik i fysisk form. Och är det någonstans som hifitillverkare har svikit oss fram till den allra senaste tiden är det ju i överföringen av vår icke-fysiska musik till våra fysiska anläggningar. Det blev liksom en övning för tekniknördar.

För det andra tror jag att personlig hifi och lyssnandet i avskildhet går hand i hand med att många unga framlever sitt sociala liv i parallell med den fysiska världen. Det handlar om grupperingar online, sociala nätverk, communities och till och med långtgående alternativ som Second Life och efterföljarna. Vi delar inte våra samtal, våra träffar och våra vänskapsband rent fysiskt. Varför ska då musiken manifesteras i den fysiska världen? Det är helt enkelt inte naturligt.

För det tredje tror jag att vi också tar influenser från långt mer urbaniserade områden än våra egna. Stora städer; Tokyo, London, New York är städer som nästan tvingar människor in i det slutna lyssnandet för att skapa någon typ av lugn.

För det fjärde har det självklart med mode och trender att göra. Sony Walkman knackade ett hål i muren mellan teknik och trend och Apples iPod rev och pulveriserade fullständigt barriärerna. En iPod var – och är – en statussymbol och med den följer musiken och lurarna. Och vem kan nämna en enda stationär hifi-apparat som har nått den statusen?

Såna här vill jag ha!

Om det är någon som har någon av nedanstående hörlursstärkare till salu till ett skäligt pris kan det vara av stort intresse!

Sexy Speakers – Faktiskt!

Wait for it – det ska ladda lite läckra pics. Gå och köp en nöt så länge.

Det här är en liten drömsamling som medlemmar på det eminenta forumet Faktiskt.se har kokat ihop.

[rockyou id=80781004&w=440&h220]

Het High-End: Monitor Audio-porr

Allright. De är inte pinfärska, men shit, shit, shit med vispgräddde på vad läckra Monitor Audios Platinum-serie är. Det är något med den där högblanklacken och läderklädda fronten som nästan är lite omoraliskt, lite syndigt – ooh la la. PL300 – som den här golvaren heter – har dubbla 8-tummare i basen, en fyrtummare av snitsigaste snitt och en fullständigt tidsenlig banddiskant.

Men tekniska data och prislapp ( 70 tuss) kan försöka vara hur high-end som helst. På min lista över hot properties kommer man fasen inte in om man inte har viss blingfaktor. Och det har de här golvarna i skönt överflöd. Madre de dios – vilka skönheter.

Mina RS6-or borde verkligen ringa och bjuda hem sina storebröder…

Den här skulle jag köpa om…

…jag kunde övertala den ekonomiske Luthern på axeln att man måste ha ett buffertsteg. Hej förresten och välkommen till ett nytt moment – Used&Abused – där jag kommer att lyfta fram sånt som i mina ögon är bra köp på beg-marknaden. Det är förstås subjektivt helt och hållet. Men jag tar gärna emot tips.

I alla fall – premiärversionen av ”Used&Abused – Den här skulle jag köpa om…” går till det här läckra Music Fidelity-buffersteget som ligger ute på Hifimagasinet just nu. (Det kanske är borta när du läser det här – men det betyder bara att jag hade rätt!)

Object of Desire: Musical Fidelity X-10 v3. Budget-extravaganza!

Sexy Retro – Sennheiser HD414

Premiärutgåvan av min lilla utnämnelse Sexy Retro tänker jag usträcka till en hörlur. Lite oortodoxt månne – men jag älskar lurlyssnande och som familjefar och heltidsarbetande är man inte alltför sällan utlämnad till just personlig hifi.

Och även om just Sennheiser aldrig riktigt har fått min båt att flyta rent ljudmässigt så är HD414 en av hifivärldens allra sexigaste och läckraste små designpärlor. Den som inte faller pang pladask för de signalgula skummen och den minimalistisk svepande huvudbågen är känslokall. Basta!

Vill-ha-varning – Läckert för lurarna.

Vill-ha-varning – Kinesisk mikrohifi!

Het High-End: Mmm, Marantz, I love you…

…och det gör tydligen världens hifi-cognati likväl. Marantz nya Legendary-serie drar ner de fetaste produktomdömen jag har sett på mycket länge.

”It’s a remarkable tour de force and we’re being cautious when we pronounce this as arguably the finest player available.” Säger man i Hi-Fi Choice om cd-spelaren SA-7S1.

”Marantz is to be congratulated for such a mammoth achievement. I’d venture to suggest that any person of any audiophile persuasion could live with, and indeed love, this system…” Säger man i Hi-Fi World om hela systemet med cd-spelaren, försteget SC-7S2 och monoblocken MA-9S2.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig och Marrorna – äger några prylar men inget super-speciellt. Men det är ett så salt supermärke med en sån skön historia. Och även om dagens Marra-guru Ken Ishiwata har kavajer på sig som får till och med vår svenske ingenjör Öhman att springa skrikande till bergen är KI ändå supercool. Inte Saul Marantz-cool men i en värld av anemiska skägglurkar med fotovästar och mjälliga axlar är Ishiwata en välbehövlig hifi-Liberace. Häromsistens demade han Legendary-serien genom att använda dubbla Mordaunt-Short Performance 6-or staplade skafötters. Ett sånt tilltag kräver sin excentriker. Go, Marantz! Go, Ken!

Fet varning för ha-begär och bling-överdos vid titt på nya Legendary-serien. Det här är veckans heta high-end!!!

Finns det några andra självproklamerade Marantz-fanboys där ute? Give a shout-out! Som de säger… 

Cabin Fever – är det här rätt?

De här valparna, Teacs urläckra lilla 2.1-reciever DR-H300 med DVD/HDMI/USB och fler jäkla bokstavskombos än du kan utantill och Cambridges små söta S30-or, är de månne den allt-i-allo-anläggning som ska få ta plats i familjens nya fancy-schmancy-stuga?

Eller ska man gå down the route som vissa säger – med retroprylar? Valen är svåra, prylarna så många. Huga. Några kommentarer till detta?