v.36/Thompson, del 3: Teddy

Ja, jäklar i min lille, lille låda. Här har också Richard och Lindas son Teddy Thompson gått och släppt en kanonplatta. Låt oss tänka på det här en liten stund. Mamma, pappa och barn släpper varsin soloskiva inom loppet av ett par månader. Varsin soloskiva som kommer att ligga högt på alla musikälskares topplistor när året summeras. Det är, som portugisen säger, inte kattskit. Nej, det är fan inte kattskit.

Och visst är det extra roligt att Teddy, som i ärlighetens namn har känts väl mycket som en tunnis ibland, krafsar lite på ytan hos countryns legender och kommer ut på topp. Det finns definitivt artister som har gjort större hästjazz-arkeologiska insatser – men frågan är om de har varit så mycket bättre. För här kliver den lätt anemiske Teddy fram och låter som hel jävla karl i spår skrivna av riktiga män och kvinnor – från George Jones till Dolly herself.

Från senaste skivan Up Front and Down Low väljer jag – ett svårt val ska medges – faktiskt unge herr Thompsons version av Dollys My Blue Tears. Både för att det bara inte ska funka – men gör det – och för Teddy faktiskt har vågat göra något eget. Den här, normalt, skira och änglasjungna balladen tar sig Teddy an med en toppad hihat och en hälsosam brist på respekt. And all the better for it – här om någonstans fanns en låt som skrek efter lite skeva harmonier och dynamik. Well done, unge man.

Så, nu har jag uttömt familjen Thompson. Så, vi får väl ta oss an den enda familj i världen som kan konkurrera – och den familj som kanske arbetar allra mest tillsammans med just Thompsons – nämligen The Wainwrights…hugaligen.

v.36/Thompson, del 2: Richard

Richard Thompson är väl för de flesta betydligt mer känd än sin ex-fru. Från det stora genombrottet i det sena sextiotalets folkrörelse, i Fairport Convention, har Thompson lyckats både med att utveckla sin musik och behålla sin status. Här är en man som med rätta får mycket credd för sina musikaliska färdigheter; en bra röst och ett fantastiskt gitarrspel. Men kanske mer än allt så är han en strålande låtskrivare.

Från senaste, och alldeles briljanta, skivan Sweet Warrior hämtar vi tipset ‘Dad’s gonna kill me – där ‘Dad är Bagdad och Thompson i alla fall textmässigt går hela vägen tillbaka till sina rötter och skriver protestsång. Men det är gjort med den åldrande mannens handlag och finess – och det är framförallt aldrig budskapet på bekostnad av melodi eller musik. Hela skivan är strålande, rekommenderas varmt.

v.36/Thompson, del 1: Linda

Linda Thompson, före detta fru till Richard och mamma till Teddy, får bli först ut i den här minitema-veckan. För precis som sin ex-man och sin son har Linda Thompson innevarande år släppt en riktig pärla till platta.

Det här var ju en karriär som aldrig skulle bli, egentligen. Linda har kämpat med en röståkomma som stundtals har gjort det nära nog omöjligt för henne att prata, än mindre sjunga. Så efter skilsmässan från Richard, kort efter deras gemensamma mästerverk Shoot out the Lights, har Linda Thompson tidigare bara mäktat med två skivor. Och nu en tredje.

Från nya Versatile Heart väljer jag titelspåret som är folk/country/singer-songwriter-karra av sötaste kvalitet. Att Linda Thompson har en av världens bästa sångröster – när den fungerar – visar hon med eftertryck. Och här finns också melodierna och de där countrydoftande harmisarna som verkligen blottlägger den röda tråden mellan brittisk/irländsk folkmusik och countrymusiken. Låt oss dessutom säga så här – de flesta 59-åriga textförfattare har mer att säga textmässigt än 23-åriga dito…

v.34/Paddy-O, Oh Paddy-O…

Är Prefab Sprout världens bästa band? Nej, kanske inte. Men jag är baske mig inte säker. Blev tvungen att ändra planerna (lite sköna kommentarer) för den här veckan och fira in lite Prefab bland tipsen. Ibland kan jag bli avundssjuk på människor i min omgivning som förstår sig på musik men som ännu inte har någon relation till Prefab Sprout – för lille Jehova, vad kul de kommer att ha när de till slut gör det.

Tidigare under året släpptes en remastrad version av mästerverket Steve McQueen från 1985 och med den följde en skiva med nyinspelade akustiska versioner av låtarna. Och låt mig säga följande – även om originalinspelningen (producerad av trollgubben Thomas Dolby) är fylld med tekniskt jiggery-pokery så är låtmaterialet så fläckfritt fantastiskt att man skulle kunna spela dem på ett paket leverpastej och det skulle låta bra.

Vi väljer den akustiska versionen av Moving the River bland alla mästerverk.

Långlyssning – Billy Bragg

”…so at least she could get some enjoyment out of being alone.”

Från ”Levi Stubbs’ Tears” på albumet ”Talking With The Taxman About Poetry”

När Billy Bragg 1981 rått och naket skanderade om A New England definierade han en egen musikalisk genre såväl som han cementerade sin musikaliska framtid. En framtid ibland helt överskuggad av politik och polemik och ibland musik väl mycket bortkompromissad på budskapets altare. En Bragg med fullt fokus på musiken och begåvad med viss karriärsmässig smartness hade varit en av åttiotalets stora engelska artister.

Men en Bragg utan politisk klangbotten hade också varit en artist helt utan kraften att skriva sånger som Levi Stubbs’ Tears. Eller Ideology. Eller Accident Waiting to Happen. Och vem hade velat ha en Bragg utan textrader som: ”You’re a dedicated swallower of fascism” – från just Accident…?

I dag är det dags att hylla Billy Bragg – den downright förbaskat bäste politiske rockern under de senaste decennierna.

1. Must I Paint You A Picture? – The Essential Billy Bragg (Svårslagen greatest)

2. Talking With The Taxman About Poetry (Låter som en svårslagen greatest… )

3. William Bloke (Om inte annat så för The Space Race is Over…)

Billy Bragg framför Waiting for the Great Leap Forward på Henry Rollins Show.