Det fattades ett tips i går – och ett i dag. Vad har hänt? Jo, jobbet händer. Sitter mitt i en härlig ”lansering” och får lite för lite tid över till det här roliga.
Så, jag gör ett litet uppehåll vad gäller daglig uppdatering. Men jag gör det lyssnandes på KT Tunstalls överraskande utmärkta nya Drastic Fantastic och Kanye Wests helt väntat briljanta Graduation.
Vi ses snart!
/Fredrik
Ja, jäklar i min lille, lille låda. Här har också Richard och Lindas son Teddy Thompson gått och släppt en kanonplatta. Låt oss tänka på det här en liten stund. Mamma, pappa och barn släpper varsin soloskiva inom loppet av ett par månader. Varsin soloskiva som kommer att ligga högt på alla musikälskares topplistor när året summeras. Det är, som portugisen säger, inte kattskit. Nej, det är fan inte kattskit.
Och visst är det extra roligt att Teddy, som i ärlighetens namn har känts väl mycket som en tunnis ibland, krafsar lite på ytan hos countryns legender och kommer ut på topp. Det finns definitivt artister som har gjort större hästjazz-arkeologiska insatser – men frågan är om de har varit så mycket bättre. För här kliver den lätt anemiske Teddy fram och låter som hel jävla karl i spår skrivna av riktiga män och kvinnor – från George Jones till Dolly herself.
Från senaste skivan Up Front and Down Low väljer jag – ett svårt val ska medges – faktiskt unge herr Thompsons version av Dollys My Blue Tears. Både för att det bara inte ska funka – men gör det – och för Teddy faktiskt har vågat göra något eget. Den här, normalt, skira och änglasjungna balladen tar sig Teddy an med en toppad hihat och en hälsosam brist på respekt. And all the better for it – här om någonstans fanns en låt som skrek efter lite skeva harmonier och dynamik. Well done, unge man.
Så, nu har jag uttömt familjen Thompson. Så, vi får väl ta oss an den enda familj i världen som kan konkurrera – och den familj som kanske arbetar allra mest tillsammans med just Thompsons – nämligen The Wainwrights…hugaligen.
Richard Thompson är väl för de flesta betydligt mer känd än sin ex-fru. Från det stora genombrottet i det sena sextiotalets folkrörelse, i Fairport Convention, har Thompson lyckats både med att utveckla sin musik och behålla sin status. Här är en man som med rätta får mycket credd för sina musikaliska färdigheter; en bra röst och ett fantastiskt gitarrspel. Men kanske mer än allt så är han en strålande låtskrivare.
Från senaste, och alldeles briljanta, skivan Sweet Warrior hämtar vi tipset ‘Dad’s gonna kill me – där ‘Dad är Bagdad och Thompson i alla fall textmässigt går hela vägen tillbaka till sina rötter och skriver protestsång. Men det är gjort med den åldrande mannens handlag och finess – och det är framförallt aldrig budskapet på bekostnad av melodi eller musik. Hela skivan är strålande, rekommenderas varmt.
Linda Thompson, före detta fru till Richard och mamma till Teddy, får bli först ut i den här minitema-veckan. För precis som sin ex-man och sin son har Linda Thompson innevarande år släppt en riktig pärla till platta.
Det här var ju en karriär som aldrig skulle bli, egentligen. Linda har kämpat med en röståkomma som stundtals har gjort det nära nog omöjligt för henne att prata, än mindre sjunga. Så efter skilsmässan från Richard, kort efter deras gemensamma mästerverk Shoot out the Lights, har Linda Thompson tidigare bara mäktat med två skivor. Och nu en tredje.
Från nya Versatile Heart väljer jag titelspåret som är folk/country/singer-songwriter-karra av sötaste kvalitet. Att Linda Thompson har en av världens bästa sångröster – när den fungerar – visar hon med eftertryck. Och här finns också melodierna och de där countrydoftande harmisarna som verkligen blottlägger den röda tråden mellan brittisk/irländsk folkmusik och countrymusiken. Låt oss dessutom säga så här – de flesta 59-åriga textförfattare har mer att säga textmässigt än 23-åriga dito…
what the fuck hifi – Bloggar om musik och hifi
Too Young To Die Old 