Långlyssning – Jim White

Om jag vore cowboy skulle jag vilja vara som Kinky Friedman. Eller som Jim White. För det är två seriöst skruvade kakor. Och kanske ska jag vid tillfälle även skriva om Kinky – och mina möten med honom. Men i dag är det dags att lyfta på Stetsonen och prata lite Jim White. Som alltså inte är Jack White från White Stripes. Så har vi kommit ifrån det ämnet, era namnblinda stackare.

Jim White är country, konstmusik, etno och poet med samma mått av trovärdighet. Och som före detta modell i Milano har han även en kindlinje och ett käkben som inte skämmer sig. Att han dessutom är den andre före detta surfaren jag skriver om på två veckor är ett sammanträffande som jag själv måste gräva djupare i.

Hursomhelst, att förlora sig i Jim Whites litterära och musikaliska värld är att gå vilse hos David Lynch om han hade varit sydstatare. Och musiker. För här finns de udda figurerna, de där marginalvarelserna som kan vara Gud eller faktiskt bara en brinnande buske. Den traditionella, folkbaserade musiken skruvas sönder och sätts samman till något som liknar countryfolk – men som är lika konstgjord som den frireligiösa värld som White växte upp i. White hör hemma på David Byrnes Luaka Bop-label och den röda tråden mellan Byrne och White är tydlig även om uttrycken är så olika.

Tony Wilson R.I.P

Det här är några dagar för sent, kanske. Men även jag vill hedra Factory-bossen Tony Wilson efter sin för tidiga bortgång den 10 augusti. Bara 57 år gammal lämnade Wilson in efter att, försvagad av lungcancer, drabbats av en förödande hjärtattack.

Wilson startade sin makalösa musikaliska gärning som tv-profil och startade under det sena sjuttiotalet klubben Factory i Manchester. Skivbolaget med samma namn startades snart upp och det är väl för sitt värv som bolagsboss vi ska minnas Wilson mest. På Factory gavs – under fantastiska villkor för artisterna – ut band som Joy Division, Cabaret Voltaire, A Certain Ratio, Durutti Column och senare Happy Mondays, James och Electronic. Wilson var följaktligen en centralfigur under båda de stora Mancunian Eras.

Factorys skivor var, förutom att leda musiken framåt, också ofta stilbildande rent formmässigt. Jag har tagit mig friheten att illustrera inlägget med några omslag som har renderat många omslagsformgivare många sömnlösa nätter.

Missa inte Paul Morley’s elegi till Tony Wilson från The Guardian.