v.35/Akustiska mirakel

Det har varit ganska mycket färska låtar den här veckan – men det ska vi ändra på nu. För ingen ska anklaga Jackson Browne för att vara färsk. Men vet ni vad han är? Jo, en av historiens bästa låtskrivare. Och därmed basta.

Understundom har hans sound kanske varit nästan för soft, hans harmonier nästan för florsockriga och hans melodier nästan för ofarliga. Men bara nästan. Jackson har själv refererat till ”the beauty in song” och lever upp till det nästan högtravande löftet.

För ett par år sedan gjorde han en akustiskt turné och från den följande skivan Solo Acoustic, Vol 1 plockar jag i dag ett litet mirakel – en låt som är klart bättre så här än vad den var i original. Det handlar om The Barricades of Heaven – sex fullständigt briljanta minuter som sammanfattar Jacksons egen uppväxt under sextiotalets slut och resorna från Orange County in till Los Angeles.

”Jimmy found his own, sweet sound
And won that free guitar.
We’d all get in the van and play.
Life became the Paradox, The Bell,
The Rouge et Noir.
And the stretch of road running to LA.”

Fantastisk låt, fantastiskt framträdande och en helt fantastiskt artist.

v.35/Bruce – melodi, ilska och lust.

Såhär är det, jag ska lägga korten på bordet, öppna böckerna, come clean och ‘fess up. Det finns få artister som betyder så mycket som Bruce Springsteen – låt inte historieförvanskarna intala er något annat. Att avfärda Bruce på grund av Born in the USA (som många gör) är i min musikaliska bok idioti av yppersta snitt och kvalitet. Gör man det har man två stora problem. Det första är att man inte förstår ett enda ynka shit om rockmusik. Det andra är att man är helt jävla dum i huvudet.

På nya singeln Nowhere Radio är Bruce inte bra som i Thunder Road. Inte bra som i Night. Inte bra som i Jungeland. Inte bra som i Jackson Cage. Inte bra som i Atlantic City. Och inte heller bra som i Highway Patrolman. För planeterna kommer kanske aldrig att linjera på det sättet mer. Men på Nowhere Radio är Bruce bättre än i stort sett varenda annan låt som kommer att släppas det här året.

Det luktar inspiration av den här rockmörsaren – här finns en hel del av det som ibland har saknats med Gamm-Bruce; melodier, ilska och lust. CCs saxsolo ylar mot lager efter lager av singe coil-stinna overdrivemattor och det låter ungt och hungrigt. Shit, det är mycket senap kvar i gubben. Ladda ner, för höge farao!

Och han kommer till stan. Så här säger DN.

v.35/Ritter-rock.

Josh Ritter får säkert utstå att massor av fölk tror att han är Josh Rouse. Och varför inte? Men den här Josh är väl lite mer man än vad den andre är – och det tror jag kommer att vara bra för honom i längden. För hur mycket jag än gillar Rouse så kan han ibland bli så filtmysig att han förvandlas till luddet i torktumlaren. Oj, nu kom jag ifrån ämnet nåt så pass.

Men redan förra veckan gläntade jag på dörren till den här härliga nya Josh Ritter-plattan, The Historical Conquests of Josh Ritter. Och då hade jag fel – för jag påpekade att jag kanske gillade mjuk-Josh bättre. Det gör jag inte. Och på den här skivan gillar jag en massa låtar men väljer Open Doors för måndags-tipset. Inte minst för att den är en riktig karbonkopia på Steve Earles Fearless Heart – och den är ju som alla vet så jävla, jävla, jävla bra. Alltså, så jävla, jävla, jävla bra att man gärna skulle suga på Peps Perssons skägg för att få höra den en gång till. Jättebra alltså…

Långlyssning – Jim White

Om jag vore cowboy skulle jag vilja vara som Kinky Friedman. Eller som Jim White. För det är två seriöst skruvade kakor. Och kanske ska jag vid tillfälle även skriva om Kinky – och mina möten med honom. Men i dag är det dags att lyfta på Stetsonen och prata lite Jim White. Som alltså inte är Jack White från White Stripes. Så har vi kommit ifrån det ämnet, era namnblinda stackare.

Jim White är country, konstmusik, etno och poet med samma mått av trovärdighet. Och som före detta modell i Milano har han även en kindlinje och ett käkben som inte skämmer sig. Att han dessutom är den andre före detta surfaren jag skriver om på två veckor är ett sammanträffande som jag själv måste gräva djupare i.

Hursomhelst, att förlora sig i Jim Whites litterära och musikaliska värld är att gå vilse hos David Lynch om han hade varit sydstatare. Och musiker. För här finns de udda figurerna, de där marginalvarelserna som kan vara Gud eller faktiskt bara en brinnande buske. Den traditionella, folkbaserade musiken skruvas sönder och sätts samman till något som liknar countryfolk – men som är lika konstgjord som den frireligiösa värld som White växte upp i. White hör hemma på David Byrnes Luaka Bop-label och den röda tråden mellan Byrne och White är tydlig även om uttrycken är så olika.

v.34/Stämsång och stampa-takten-estetik

Low Stars är fucking feelgood hela vägen från de CSNY-smetiga fyrstämmorna till de Fillmore-festliga Fender-fillsen. På sin självbetitlade debut spänner de här amerikanska Starbucks-älsklingarna upp en musikalisk canvas på vilken man målar en nästan syndigt detaljerad bild av Laurel Canyon runt -70-71 sådär. Visst, det blir aldrig Neil Young-tungt – men det mesta annat passeras på vägen från Hollywood and Vine och upp bland träden.

Rockstänkaren Just Around the Corner får bli dagens val – och om man klarar av att se förbi caffe latte-kopplingen och den där äckliga college-darlingstämpeln som Low Stars drabbas av så får man sig ett präktigt bra rockband till livs. Soligt, roligt – ibland smått otroligt. Med andra ord – fullständigt predestinerade för tre plus i Aftonbladet…

v.34/Ryan Air hur bra som helst…

Ryan Adams är – och förblir – ett enigma. Hur en så ohyggligt begåvad man kan slarva så förbaskat med sin karriär och sitt liv. När Ryan Adams är bra – då är han så bra att änglar gråter och djävlar dansar, så bra att det känns löjligt för många andra alt-countryartister att ens bry sig. Men när Ryan Adams inte är bra – då känns det som världens största waste of space.

På senaste plattan Easy Tiger är Ryan genomgående jävligt bra, på det där sättet så att han får det att låta som att han bara har smugit upp till micken och börjat spela och sjunga. Och frågan är om inte I Taught Myself How to Grow Old är allra bäst. Vilket som får den vara tisdagens topp-tips.

v.34/Indie as fuck!

The Last Town Chorus är ett sånt där indieälsklingsband. En tjej – Megan Hickey – som sjunger och spelar lapsteel. Där har ni hela jävla 2000-talets enklaste biljett till en skivdeal, tjejer som är lite sådär övermusikaliska och starka. Vilket ju är en skön kontrast till en massa snubbar som inte kan lira särdeles bra alls.

Hur som haver – låten Huntsville, 1989 från skivan Wire Waltz har gått otaliga varv hemma hos mig och i lurarna på stan. Det är liksom själva historien om The Last Town Chorus, om längtan från småstaden till ”the punk rock kids in Pennsylvania” och jordgubbsvin. Det är en ylande längtan bort med Smiths-kassetter, dagböcker och Oscar Wilde-prosa som enda allierad. Och framförallt är det en jävla bra låt. Hela skivan är för övrigt riktigt vass, med en cover på Bowies Modern Love som en ytterligare höjdpunkt. Varmt rekommenderat.

v.33/Joe Schmoe

När jag var yngre hände det att MTV (en tv-kanal som förr i tiden sände musik med rörliga bilder till – så kallade musikvideos) grävde i sina arkiv och utsände haksläppsbra ”riktig” musik. Ett stycke sådan musik – som fortfarande är haksläppsbra – var Joe Jacksons Steppin’ Out från albumet Night and Day (1982). Den här premiärveckan för låttipsen förtjänar att ha Joe med – för herrejösses vad mycket jag har lyssnat på den här låten.

Den är en underlig blandning av det hetaste heta på åttiotalet, lyssna in den taktfasta sequencerbasen och det likaledes taktfasta och fullständigt odynamiska hihat-klottret. Men lyssna också på en melodi som får änglarna att gråta och ett pianospel som bara är för bra.

Videon är dessutom en underbar NY-dröm – för alla er som redan har insett att man är en sopptorsk om man bor någon annanstans än i Nueva York. Fan ta er alla som gör det, förresten.

Några Joe-fans där ute? (Även ni som gillar Jazz-Joe…)

v.33/Cover-febern fortsätter!

Donavon Frankenreiter är en kul snubbe. Han har ett kul namn och ett helfestligt skägg. Säkert har han också en rad roliga kompisar. För så låter det i alla fall på hans senaste album – Move by Yourself – som i ärlighetens namn ibland blir lite för mycket Ackis-fusion, Maroon 5, glada basräkor och fiiiina Rhodesriff med precis rätt bett. Stundtals är det dock toppo-galoppo och löften om musikalisk intelligens infrias och Frankenreiter får nästan Terry Calliersk tyngd. (Eller så är det bara en skitnödig Jack Johnson-ripoff…)

Men det är helt vid sidan om den berömda poängen för det som föranleder att DF får bli Soundtrack of Wednesday in Week 33 är covern på CCRs Fortunate Son som fullständigt dominerar den rätt nyutkomna akustiska EP-n Recycled Recipes. Det här är spåret där Frankenreiter visar sin rätta kapacitet. Välj väg, skägglurk!