v.36/Thompson, del 1: Linda

Linda Thompson, före detta fru till Richard och mamma till Teddy, får bli först ut i den här minitema-veckan. För precis som sin ex-man och sin son har Linda Thompson innevarande år släppt en riktig pärla till platta.

Det här var ju en karriär som aldrig skulle bli, egentligen. Linda har kämpat med en röståkomma som stundtals har gjort det nära nog omöjligt för henne att prata, än mindre sjunga. Så efter skilsmässan från Richard, kort efter deras gemensamma mästerverk Shoot out the Lights, har Linda Thompson tidigare bara mäktat med två skivor. Och nu en tredje.

Från nya Versatile Heart väljer jag titelspåret som är folk/country/singer-songwriter-karra av sötaste kvalitet. Att Linda Thompson har en av världens bästa sångröster – när den fungerar – visar hon med eftertryck. Och här finns också melodierna och de där countrydoftande harmisarna som verkligen blottlägger den röda tråden mellan brittisk/irländsk folkmusik och countrymusiken. Låt oss dessutom säga så här – de flesta 59-åriga textförfattare har mer att säga textmässigt än 23-åriga dito…

v.35/Helt nya pornograförer…ehrmm

The New Pornographers brukar kallas för ”indie-supergrupp”. För er som inte habla independente rock’n’roll-ito så betyder det att de är ett i stort sett helt okänt band sammansatt av personer från en rad andra än mer okända band. Fast alla som läser de här raderna är ju insatta som fan – så det här är rena Hall of Fame-gänget. Bland andra hittar vi här den smått underbara Neko Case.

Sedan 1996 har bandet lyckats släppa fyra riktigt vassa plattor – den snorfärska Challengers inräknad. Och det är från det heta vaxet vi väljer ut tisdagstipset här på bloggen, nämligen det ljuvliga titelspåret Challengers. Lågmält, fin-sjunget i vacker duettform och supermelodiöst. Sketabra! Vilket för övrigt hela plattan är. I min bok deras bästa. Men där kommer jag säkert att få mothugg.

v.34/Stämsång och stampa-takten-estetik

Low Stars är fucking feelgood hela vägen från de CSNY-smetiga fyrstämmorna till de Fillmore-festliga Fender-fillsen. På sin självbetitlade debut spänner de här amerikanska Starbucks-älsklingarna upp en musikalisk canvas på vilken man målar en nästan syndigt detaljerad bild av Laurel Canyon runt -70-71 sådär. Visst, det blir aldrig Neil Young-tungt – men det mesta annat passeras på vägen från Hollywood and Vine och upp bland träden.

Rockstänkaren Just Around the Corner får bli dagens val – och om man klarar av att se förbi caffe latte-kopplingen och den där äckliga college-darlingstämpeln som Low Stars drabbas av så får man sig ett präktigt bra rockband till livs. Soligt, roligt – ibland smått otroligt. Med andra ord – fullständigt predestinerade för tre plus i Aftonbladet…