Ja, jäklar i min lille, lille låda. Här har också Richard och Lindas son Teddy Thompson gått och släppt en kanonplatta. Låt oss tänka på det här en liten stund. Mamma, pappa och barn släpper varsin soloskiva inom loppet av ett par månader. Varsin soloskiva som kommer att ligga högt på alla musikälskares topplistor när året summeras. Det är, som portugisen säger, inte kattskit. Nej, det är fan inte kattskit.
Och visst är det extra roligt att Teddy, som i ärlighetens namn har känts väl mycket som en tunnis ibland, krafsar lite på ytan hos countryns legender och kommer ut på topp. Det finns definitivt artister som har gjort större hästjazz-arkeologiska insatser – men frågan är om de har varit så mycket bättre. För här kliver den lätt anemiske Teddy fram och låter som hel jävla karl i spår skrivna av riktiga män och kvinnor – från George Jones till Dolly herself.
Från senaste skivan Up Front and Down Low väljer jag – ett svårt val ska medges – faktiskt unge herr Thompsons version av Dollys My Blue Tears. Både för att det bara inte ska funka – men gör det – och för Teddy faktiskt har vågat göra något eget. Den här, normalt, skira och änglasjungna balladen tar sig Teddy an med en toppad hihat och en hälsosam brist på respekt. And all the better for it – här om någonstans fanns en låt som skrek efter lite skeva harmonier och dynamik. Well done, unge man.
Så, nu har jag uttömt familjen Thompson. Så, vi får väl ta oss an den enda familj i världen som kan konkurrera – och den familj som kanske arbetar allra mest tillsammans med just Thompsons – nämligen The Wainwrights…hugaligen.
Too Young To Die Old 
Lämna en kommentar