v.35/Bruce – melodi, ilska och lust.

Såhär är det, jag ska lägga korten på bordet, öppna böckerna, come clean och ‘fess up. Det finns få artister som betyder så mycket som Bruce Springsteen – låt inte historieförvanskarna intala er något annat. Att avfärda Bruce på grund av Born in the USA (som många gör) är i min musikaliska bok idioti av yppersta snitt och kvalitet. Gör man det har man två stora problem. Det första är att man inte förstår ett enda ynka shit om rockmusik. Det andra är att man är helt jävla dum i huvudet.

På nya singeln Nowhere Radio är Bruce inte bra som i Thunder Road. Inte bra som i Night. Inte bra som i Jungeland. Inte bra som i Jackson Cage. Inte bra som i Atlantic City. Och inte heller bra som i Highway Patrolman. För planeterna kommer kanske aldrig att linjera på det sättet mer. Men på Nowhere Radio är Bruce bättre än i stort sett varenda annan låt som kommer att släppas det här året.

Det luktar inspiration av den här rockmörsaren – här finns en hel del av det som ibland har saknats med Gamm-Bruce; melodier, ilska och lust. CCs saxsolo ylar mot lager efter lager av singe coil-stinna overdrivemattor och det låter ungt och hungrigt. Shit, det är mycket senap kvar i gubben. Ladda ner, för höge farao!

Och han kommer till stan. Så här säger DN.

Sexy Retro – Luxman L-550

Det är något visst med tidiga 80-talsprylar. Vid en diskussion tidigare i dag med Koffe från What The Fuck Hifi tog han upp ämnet Luxman. Så jag kunde inte riktigt motstå frestelsen att lägga upp en favvo-Luxman här som veckans Sexy Retro.

Är det kanske blandningen mellan hi-techkänsla och champagnefärgad metall och 70-talsträ som gör det så otäckt rätt. Eller vad är det. Men visst syns det på den här godbiten hur den kommer att låta? Mjukt, stort, mulligt. Sure.

Luxman L-550 var über-bling innan blingbegreppet fanns. Svårt heta prylar, svårt heta. Kanske är det något sånt här som borde få bo i min sommarstuga. Mmm, Luxis, I love you!

v.35/Roots Culture, mon!

Bedouin Soundclash är – namnet till trots – ett bra band. För namnet är kiss. Men whatever, dudes. Har bestämt för mig att det finns en platta som heter så – men Google känns extra historielöst i dag och vägrar ge mig svar i saken. Hursomhaver så är jag rätt svag för det här bandets alldeles nya Street Gospels och känner för att ge onsdagstipset till någon låt på plattan. Men vilken, men vilken?

Jo, vi tar den lite lättflytande Nico On The Night Train som präglas av ett lätt rockabillyplock över ett fundament av snygg dub-bas och med lätt svajande (och svajiga) körer som accuenterar refrängen. Kanske finns det mer direkta och hittigare spår på det här reggae-pop-punk-gängets skiva men någon ska väljas. Hursomhelst faller jag för den här blandningen av Matisyahu och The Good, The Bad & The Queen som formligen dryper av sockriga pop-melodier. Lite kidsigt? Kanske, men det är kul i alla fall.