v.36/Thompson, del 2: Richard

Richard Thompson är väl för de flesta betydligt mer känd än sin ex-fru. Från det stora genombrottet i det sena sextiotalets folkrörelse, i Fairport Convention, har Thompson lyckats både med att utveckla sin musik och behålla sin status. Här är en man som med rätta får mycket credd för sina musikaliska färdigheter; en bra röst och ett fantastiskt gitarrspel. Men kanske mer än allt så är han en strålande låtskrivare.

Från senaste, och alldeles briljanta, skivan Sweet Warrior hämtar vi tipset ‘Dad’s gonna kill me – där ‘Dad är Bagdad och Thompson i alla fall textmässigt går hela vägen tillbaka till sina rötter och skriver protestsång. Men det är gjort med den åldrande mannens handlag och finess – och det är framförallt aldrig budskapet på bekostnad av melodi eller musik. Hela skivan är strålande, rekommenderas varmt.

v.35/Akustiska mirakel

Det har varit ganska mycket färska låtar den här veckan – men det ska vi ändra på nu. För ingen ska anklaga Jackson Browne för att vara färsk. Men vet ni vad han är? Jo, en av historiens bästa låtskrivare. Och därmed basta.

Understundom har hans sound kanske varit nästan för soft, hans harmonier nästan för florsockriga och hans melodier nästan för ofarliga. Men bara nästan. Jackson har själv refererat till ”the beauty in song” och lever upp till det nästan högtravande löftet.

För ett par år sedan gjorde han en akustiskt turné och från den följande skivan Solo Acoustic, Vol 1 plockar jag i dag ett litet mirakel – en låt som är klart bättre så här än vad den var i original. Det handlar om The Barricades of Heaven – sex fullständigt briljanta minuter som sammanfattar Jacksons egen uppväxt under sextiotalets slut och resorna från Orange County in till Los Angeles.

”Jimmy found his own, sweet sound
And won that free guitar.
We’d all get in the van and play.
Life became the Paradox, The Bell,
The Rouge et Noir.
And the stretch of road running to LA.”

Fantastisk låt, fantastiskt framträdande och en helt fantastiskt artist.

v.35/Bruce – melodi, ilska och lust.

Såhär är det, jag ska lägga korten på bordet, öppna böckerna, come clean och ‘fess up. Det finns få artister som betyder så mycket som Bruce Springsteen – låt inte historieförvanskarna intala er något annat. Att avfärda Bruce på grund av Born in the USA (som många gör) är i min musikaliska bok idioti av yppersta snitt och kvalitet. Gör man det har man två stora problem. Det första är att man inte förstår ett enda ynka shit om rockmusik. Det andra är att man är helt jävla dum i huvudet.

På nya singeln Nowhere Radio är Bruce inte bra som i Thunder Road. Inte bra som i Night. Inte bra som i Jungeland. Inte bra som i Jackson Cage. Inte bra som i Atlantic City. Och inte heller bra som i Highway Patrolman. För planeterna kommer kanske aldrig att linjera på det sättet mer. Men på Nowhere Radio är Bruce bättre än i stort sett varenda annan låt som kommer att släppas det här året.

Det luktar inspiration av den här rockmörsaren – här finns en hel del av det som ibland har saknats med Gamm-Bruce; melodier, ilska och lust. CCs saxsolo ylar mot lager efter lager av singe coil-stinna overdrivemattor och det låter ungt och hungrigt. Shit, det är mycket senap kvar i gubben. Ladda ner, för höge farao!

Och han kommer till stan. Så här säger DN.

v.35/Helt nya pornograförer…ehrmm

The New Pornographers brukar kallas för ”indie-supergrupp”. För er som inte habla independente rock’n’roll-ito så betyder det att de är ett i stort sett helt okänt band sammansatt av personer från en rad andra än mer okända band. Fast alla som läser de här raderna är ju insatta som fan – så det här är rena Hall of Fame-gänget. Bland andra hittar vi här den smått underbara Neko Case.

Sedan 1996 har bandet lyckats släppa fyra riktigt vassa plattor – den snorfärska Challengers inräknad. Och det är från det heta vaxet vi väljer ut tisdagstipset här på bloggen, nämligen det ljuvliga titelspåret Challengers. Lågmält, fin-sjunget i vacker duettform och supermelodiöst. Sketabra! Vilket för övrigt hela plattan är. I min bok deras bästa. Men där kommer jag säkert att få mothugg.

v.35/Ritter-rock.

Josh Ritter får säkert utstå att massor av fölk tror att han är Josh Rouse. Och varför inte? Men den här Josh är väl lite mer man än vad den andre är – och det tror jag kommer att vara bra för honom i längden. För hur mycket jag än gillar Rouse så kan han ibland bli så filtmysig att han förvandlas till luddet i torktumlaren. Oj, nu kom jag ifrån ämnet nåt så pass.

Men redan förra veckan gläntade jag på dörren till den här härliga nya Josh Ritter-plattan, The Historical Conquests of Josh Ritter. Och då hade jag fel – för jag påpekade att jag kanske gillade mjuk-Josh bättre. Det gör jag inte. Och på den här skivan gillar jag en massa låtar men väljer Open Doors för måndags-tipset. Inte minst för att den är en riktig karbonkopia på Steve Earles Fearless Heart – och den är ju som alla vet så jävla, jävla, jävla bra. Alltså, så jävla, jävla, jävla bra att man gärna skulle suga på Peps Perssons skägg för att få höra den en gång till. Jättebra alltså…

Långlyssning – Jim White

Om jag vore cowboy skulle jag vilja vara som Kinky Friedman. Eller som Jim White. För det är två seriöst skruvade kakor. Och kanske ska jag vid tillfälle även skriva om Kinky – och mina möten med honom. Men i dag är det dags att lyfta på Stetsonen och prata lite Jim White. Som alltså inte är Jack White från White Stripes. Så har vi kommit ifrån det ämnet, era namnblinda stackare.

Jim White är country, konstmusik, etno och poet med samma mått av trovärdighet. Och som före detta modell i Milano har han även en kindlinje och ett käkben som inte skämmer sig. Att han dessutom är den andre före detta surfaren jag skriver om på två veckor är ett sammanträffande som jag själv måste gräva djupare i.

Hursomhelst, att förlora sig i Jim Whites litterära och musikaliska värld är att gå vilse hos David Lynch om han hade varit sydstatare. Och musiker. För här finns de udda figurerna, de där marginalvarelserna som kan vara Gud eller faktiskt bara en brinnande buske. Den traditionella, folkbaserade musiken skruvas sönder och sätts samman till något som liknar countryfolk – men som är lika konstgjord som den frireligiösa värld som White växte upp i. White hör hemma på David Byrnes Luaka Bop-label och den röda tråden mellan Byrne och White är tydlig även om uttrycken är så olika.

v.34/Stämsång och stampa-takten-estetik

Low Stars är fucking feelgood hela vägen från de CSNY-smetiga fyrstämmorna till de Fillmore-festliga Fender-fillsen. På sin självbetitlade debut spänner de här amerikanska Starbucks-älsklingarna upp en musikalisk canvas på vilken man målar en nästan syndigt detaljerad bild av Laurel Canyon runt -70-71 sådär. Visst, det blir aldrig Neil Young-tungt – men det mesta annat passeras på vägen från Hollywood and Vine och upp bland träden.

Rockstänkaren Just Around the Corner får bli dagens val – och om man klarar av att se förbi caffe latte-kopplingen och den där äckliga college-darlingstämpeln som Low Stars drabbas av så får man sig ett präktigt bra rockband till livs. Soligt, roligt – ibland smått otroligt. Med andra ord – fullständigt predestinerade för tre plus i Aftonbladet…

Josh Ritter – tummen upp, dude.

Tänkte bara säga att även om jag kanske, kanske, kanske med ett kryddmått tvekan på topp föredrar den lite lugnare Josh Ritter så är The Historical Conquests of Josh Ritter en så vansinnigt skön skivtitel. Och vid Lokes pumpapaj – vilket snyggt omslag!

Det påminner mig lite i ton om det musikaliska projekt min idol Paddy McAloon säger sig syssla med – The Story of the Earth: So far.

v.34/Ryan Air hur bra som helst…

Ryan Adams är – och förblir – ett enigma. Hur en så ohyggligt begåvad man kan slarva så förbaskat med sin karriär och sitt liv. När Ryan Adams är bra – då är han så bra att änglar gråter och djävlar dansar, så bra att det känns löjligt för många andra alt-countryartister att ens bry sig. Men när Ryan Adams inte är bra – då känns det som världens största waste of space.

På senaste plattan Easy Tiger är Ryan genomgående jävligt bra, på det där sättet så att han får det att låta som att han bara har smugit upp till micken och börjat spela och sjunga. Och frågan är om inte I Taught Myself How to Grow Old är allra bäst. Vilket som får den vara tisdagens topp-tips.

v.34/Indie as fuck!

The Last Town Chorus är ett sånt där indieälsklingsband. En tjej – Megan Hickey – som sjunger och spelar lapsteel. Där har ni hela jävla 2000-talets enklaste biljett till en skivdeal, tjejer som är lite sådär övermusikaliska och starka. Vilket ju är en skön kontrast till en massa snubbar som inte kan lira särdeles bra alls.

Hur som haver – låten Huntsville, 1989 från skivan Wire Waltz har gått otaliga varv hemma hos mig och i lurarna på stan. Det är liksom själva historien om The Last Town Chorus, om längtan från småstaden till ”the punk rock kids in Pennsylvania” och jordgubbsvin. Det är en ylande längtan bort med Smiths-kassetter, dagböcker och Oscar Wilde-prosa som enda allierad. Och framförallt är det en jävla bra låt. Hela skivan är för övrigt riktigt vass, med en cover på Bowies Modern Love som en ytterligare höjdpunkt. Varmt rekommenderat.

Tony Wilson R.I.P

Det här är några dagar för sent, kanske. Men även jag vill hedra Factory-bossen Tony Wilson efter sin för tidiga bortgång den 10 augusti. Bara 57 år gammal lämnade Wilson in efter att, försvagad av lungcancer, drabbats av en förödande hjärtattack.

Wilson startade sin makalösa musikaliska gärning som tv-profil och startade under det sena sjuttiotalet klubben Factory i Manchester. Skivbolaget med samma namn startades snart upp och det är väl för sitt värv som bolagsboss vi ska minnas Wilson mest. På Factory gavs – under fantastiska villkor för artisterna – ut band som Joy Division, Cabaret Voltaire, A Certain Ratio, Durutti Column och senare Happy Mondays, James och Electronic. Wilson var följaktligen en centralfigur under båda de stora Mancunian Eras.

Factorys skivor var, förutom att leda musiken framåt, också ofta stilbildande rent formmässigt. Jag har tagit mig friheten att illustrera inlägget med några omslag som har renderat många omslagsformgivare många sömnlösa nätter.

Missa inte Paul Morley’s elegi till Tony Wilson från The Guardian.

v.33/Heja Håkan…ehrm…Florence!

08-Håkan Hellströms – Florence Valentin – senaste skiva, Pokerkväll i Vårby Gård är skön bamalama. Titelspåret knäcker som bekant Islandsruss men jag tänkte rikta mitt obarmhärtiga sökljus mot en annan godbit på skivan.

Men låt oss få det här med Håkan överstökat först. Hela den här genren borde heta Hellström. Så porträttlikt är det. Men varför inte? Håkan är ju bomben.

I Upp på Sociala, Ner på Systemet är Florence Valentin såväl svängig och revolutionär som downright skitkul. Och det har ju alltid varit roligare med allsång när det handlar om la revoluzione eller bara annat välriktat. (Jmf Säkerts lysande rader om ”De jävlarna ska skjuuuuuuutas…” om våldtäktsmän.)

v.33/Joe Schmoe

När jag var yngre hände det att MTV (en tv-kanal som förr i tiden sände musik med rörliga bilder till – så kallade musikvideos) grävde i sina arkiv och utsände haksläppsbra ”riktig” musik. Ett stycke sådan musik – som fortfarande är haksläppsbra – var Joe Jacksons Steppin’ Out från albumet Night and Day (1982). Den här premiärveckan för låttipsen förtjänar att ha Joe med – för herrejösses vad mycket jag har lyssnat på den här låten.

Den är en underlig blandning av det hetaste heta på åttiotalet, lyssna in den taktfasta sequencerbasen och det likaledes taktfasta och fullständigt odynamiska hihat-klottret. Men lyssna också på en melodi som får änglarna att gråta och ett pianospel som bara är för bra.

Videon är dessutom en underbar NY-dröm – för alla er som redan har insett att man är en sopptorsk om man bor någon annanstans än i Nueva York. Fan ta er alla som gör det, förresten.

Några Joe-fans där ute? (Även ni som gillar Jazz-Joe…)

Okkervil River – bra skit.

På den här spännande mp3-blogsajten Elbo.ws snackar alla ny musik. (Varifrån kommer citatet jag fånar mig med? Den som svarar i kommentarfältet och har rätt vinner inte ett shit men kan få bada i evig ära.)

Vilket som – Okkervil River är högt på listan hos Elbo.ws. Och det är välförtjänt. De dyker säkert upp under den närmaste tiden på en blogg som du ännu inte har lärt dig att älska. Men tills dess – kom ihåg namnet. Okkervil River alltså. Uppfattat?

Någon annan som känner för att tipsa om sånt jag själv borde lyssna in och kanske tipsa vidare om?

v.33/Cover-febern fortsätter!

Donavon Frankenreiter är en kul snubbe. Han har ett kul namn och ett helfestligt skägg. Säkert har han också en rad roliga kompisar. För så låter det i alla fall på hans senaste album – Move by Yourself – som i ärlighetens namn ibland blir lite för mycket Ackis-fusion, Maroon 5, glada basräkor och fiiiina Rhodesriff med precis rätt bett. Stundtals är det dock toppo-galoppo och löften om musikalisk intelligens infrias och Frankenreiter får nästan Terry Calliersk tyngd. (Eller så är det bara en skitnödig Jack Johnson-ripoff…)

Men det är helt vid sidan om den berömda poängen för det som föranleder att DF får bli Soundtrack of Wednesday in Week 33 är covern på CCRs Fortunate Son som fullständigt dominerar den rätt nyutkomna akustiska EP-n Recycled Recipes. Det här är spåret där Frankenreiter visar sin rätta kapacitet. Välj väg, skägglurk!

v.33/Levande historia av avliden artist

Elliott Smith orkade inte riktigt leva färdigt sitt liv. Detaljerna kring hans självmord är lika tragiska som onödiga att upprepa. Men innan sin död hann han med en rad strålande inspelningar av eget och andras material. Och frågan är om han någonsin var bättre än i sin cover av Big Stars fantastiska Thirteen – en av världens bästa låtar genom tiderna – på det fint sammansatta hopskrapet A New Moon.

Det här är stor musik, stort framfört med små medel.

v.33/Hur många får man bli egentligen?

The Polyphonic Spree är ett ljuvligt band. De är typ 3 920 pers i line-upen. Men håkken fan bryr sig. Alla låtar verkar vara på rymmen från Cirkus Brazil Jack. Men who cares?

The Fragile Army är ett toppspår från senaste albumet med samma namn. God lyssning.

Långlyssning – Billy Bragg

”…so at least she could get some enjoyment out of being alone.”

Från ”Levi Stubbs’ Tears” på albumet ”Talking With The Taxman About Poetry”

När Billy Bragg 1981 rått och naket skanderade om A New England definierade han en egen musikalisk genre såväl som han cementerade sin musikaliska framtid. En framtid ibland helt överskuggad av politik och polemik och ibland musik väl mycket bortkompromissad på budskapets altare. En Bragg med fullt fokus på musiken och begåvad med viss karriärsmässig smartness hade varit en av åttiotalets stora engelska artister.

Men en Bragg utan politisk klangbotten hade också varit en artist helt utan kraften att skriva sånger som Levi Stubbs’ Tears. Eller Ideology. Eller Accident Waiting to Happen. Och vem hade velat ha en Bragg utan textrader som: ”You’re a dedicated swallower of fascism” – från just Accident…?

I dag är det dags att hylla Billy Bragg – den downright förbaskat bäste politiske rockern under de senaste decennierna.

1. Must I Paint You A Picture? – The Essential Billy Bragg (Svårslagen greatest)

2. Talking With The Taxman About Poetry (Låter som en svårslagen greatest… )

3. William Bloke (Om inte annat så för The Space Race is Over…)

Billy Bragg framför Waiting for the Great Leap Forward på Henry Rollins Show.