Too Young To Die Old

Ett liveevent

tooyoungtodieold — Wed, 08 Apr 2009 20:55:00 +0000

Tillfälligt avbrott!

tooyoungtodieold — Fri, 07 Sep 2007 06:38:57 +0000

Det fattades ett tips i går – och ett i dag. Vad har hänt? Jo, jobbet händer. Sitter mitt i en härlig ”lansering” och får lite för lite tid över till det här roliga.

Så, jag gör ett litet uppehåll vad gäller daglig uppdatering. Men jag gör det lyssnandes på KT Tunstalls överraskande utmärkta nya Drastic Fantastic och Kanye Wests helt väntat briljanta Graduation.

Vi ses snart!

/Fredrik

v.36/Thompson, del 3: Teddy

tooyoungtodieold — Wed, 05 Sep 2007 05:00:57 +0000

Ja, jäklar i min lille, lille låda. Här har också Richard och Lindas son Teddy Thompson gått och släppt en kanonplatta. Låt oss tänka på det här en liten stund. Mamma, pappa och barn släpper varsin soloskiva inom loppet av ett par månader. Varsin soloskiva som kommer att ligga högt på alla musikälskares topplistor när året summeras. Det är, som portugisen säger, inte kattskit. Nej, det är fan inte kattskit.

Och visst är det extra roligt att Teddy, som i ärlighetens namn har känts väl mycket som en tunnis ibland, krafsar lite på ytan hos countryns legender och kommer ut på topp. Det finns definitivt artister som har gjort större hästjazz-arkeologiska insatser – men frågan är om de har varit så mycket bättre. För här kliver den lätt anemiske Teddy fram och låter som hel jävla karl i spår skrivna av riktiga män och kvinnor – från George Jones till Dolly herself.

Från senaste skivan Up Front and Down Low väljer jag – ett svårt val ska medges – faktiskt unge herr Thompsons version av Dollys My Blue Tears. Både för att det bara inte ska funka – men gör det – och för Teddy faktiskt har vågat göra något eget. Den här, normalt, skira och änglasjungna balladen tar sig Teddy an med en toppad hihat och en hälsosam brist på respekt. And all the better for it – här om någonstans fanns en låt som skrek efter lite skeva harmonier och dynamik. Well done, unge man.

Så, nu har jag uttömt familjen Thompson. Så, vi får väl ta oss an den enda familj i världen som kan konkurrera – och den familj som kanske arbetar allra mest tillsammans med just Thompsons – nämligen The Wainwrights…hugaligen.

v.36/Thompson, del 2: Richard

tooyoungtodieold — Tue, 04 Sep 2007 04:50:35 +0000

Richard Thompson är väl för de flesta betydligt mer känd än sin ex-fru. Från det stora genombrottet i det sena sextiotalets folkrörelse, i Fairport Convention, har Thompson lyckats både med att utveckla sin musik och behålla sin status. Här är en man som med rätta får mycket credd för sina musikaliska färdigheter; en bra röst och ett fantastiskt gitarrspel. Men kanske mer än allt så är han en strålande låtskrivare.

Från senaste, och alldeles briljanta, skivan Sweet Warrior hämtar vi tipset ‘Dad’s gonna kill me – där ‘Dad är Bagdad och Thompson i alla fall textmässigt går hela vägen tillbaka till sina rötter och skriver protestsång. Men det är gjort med den åldrande mannens handlag och finess – och det är framförallt aldrig budskapet på bekostnad av melodi eller musik. Hela skivan är strålande, rekommenderas varmt.

v.36/Thompson, del 1: Linda

tooyoungtodieold — Mon, 03 Sep 2007 04:45:05 +0000

Linda Thompson, före detta fru till Richard och mamma till Teddy, får bli först ut i den här minitema-veckan. För precis som sin ex-man och sin son har Linda Thompson innevarande år släppt en riktig pärla till platta.

Det här var ju en karriär som aldrig skulle bli, egentligen. Linda har kämpat med en röståkomma som stundtals har gjort det nära nog omöjligt för henne att prata, än mindre sjunga. Så efter skilsmässan från Richard, kort efter deras gemensamma mästerverk Shoot out the Lights, har Linda Thompson tidigare bara mäktat med två skivor. Och nu en tredje.

Från nya Versatile Heart väljer jag titelspåret som är folk/country/singer-songwriter-karra av sötaste kvalitet. Att Linda Thompson har en av världens bästa sångröster – när den fungerar – visar hon med eftertryck. Och här finns också melodierna och de där countrydoftande harmisarna som verkligen blottlägger den röda tråden mellan brittisk/irländsk folkmusik och countrymusiken. Låt oss dessutom säga så här – de flesta 59-åriga textförfattare har mer att säga textmässigt än 23-åriga dito…

v.35/Akustiska mirakel

tooyoungtodieold — Fri, 31 Aug 2007 05:35:28 +0000

Det har varit ganska mycket färska låtar den här veckan – men det ska vi ändra på nu. För ingen ska anklaga Jackson Browne för att vara färsk. Men vet ni vad han är? Jo, en av historiens bästa låtskrivare. Och därmed basta.

Understundom har hans sound kanske varit nästan för soft, hans harmonier nästan för florsockriga och hans melodier nästan för ofarliga. Men bara nästan. Jackson har själv refererat till ”the beauty in song” och lever upp till det nästan högtravande löftet.

För ett par år sedan gjorde han en akustiskt turné och från den följande skivan Solo Acoustic, Vol 1 plockar jag i dag ett litet mirakel – en låt som är klart bättre så här än vad den var i original. Det handlar om The Barricades of Heaven – sex fullständigt briljanta minuter som sammanfattar Jacksons egen uppväxt under sextiotalets slut och resorna från Orange County in till Los Angeles.

”Jimmy found his own, sweet sound
And won that free guitar.
We’d all get in the van and play.
Life became the Paradox, The Bell,
The Rouge et Noir.
And the stretch of road running to LA.”

Fantastisk låt, fantastiskt framträdande och en helt fantastiskt artist.

v.35/Bruce – melodi, ilska och lust.

tooyoungtodieold — Wed, 29 Aug 2007 20:10:51 +0000

Såhär är det, jag ska lägga korten på bordet, öppna böckerna, come clean och ‘fess up. Det finns få artister som betyder så mycket som Bruce Springsteen – låt inte historieförvanskarna intala er något annat. Att avfärda Bruce på grund av Born in the USA (som många gör) är i min musikaliska bok idioti av yppersta snitt och kvalitet. Gör man det har man två stora problem. Det första är att man inte förstår ett enda ynka shit om rockmusik. Det andra är att man är helt jävla dum i huvudet.

På nya singeln Nowhere Radio är Bruce inte bra som i Thunder Road. Inte bra som i Night. Inte bra som i Jungeland. Inte bra som i Jackson Cage. Inte bra som i Atlantic City. Och inte heller bra som i Highway Patrolman. För planeterna kommer kanske aldrig att linjera på det sättet mer. Men på Nowhere Radio är Bruce bättre än i stort sett varenda annan låt som kommer att släppas det här året.

Det luktar inspiration av den här rockmörsaren – här finns en hel del av det som ibland har saknats med Gamm-Bruce; melodier, ilska och lust. CCs saxsolo ylar mot lager efter lager av singe coil-stinna overdrivemattor och det låter ungt och hungrigt. Shit, det är mycket senap kvar i gubben. Ladda ner, för höge farao!

Och han kommer till stan. Så här säger DN.

Sexy Retro – Luxman L-550

tooyoungtodieold — Wed, 29 Aug 2007 18:38:45 +0000

Det är något visst med tidiga 80-talsprylar. Vid en diskussion tidigare i dag med Koffe från What The Fuck Hifi tog han upp ämnet Luxman. Så jag kunde inte riktigt motstå frestelsen att lägga upp en favvo-Luxman här som veckans Sexy Retro.

Är det kanske blandningen mellan hi-techkänsla och champagnefärgad metall och 70-talsträ som gör det så otäckt rätt. Eller vad är det. Men visst syns det på den här godbiten hur den kommer att låta? Mjukt, stort, mulligt. Sure.

Luxman L-550 var über-bling innan blingbegreppet fanns. Svårt heta prylar, svårt heta. Kanske är det något sånt här som borde få bo i min sommarstuga. Mmm, Luxis, I love you!

v.35/Roots Culture, mon!

tooyoungtodieold — Wed, 29 Aug 2007 06:06:07 +0000

Bedouin Soundclash är – namnet till trots – ett bra band. För namnet är kiss. Men whatever, dudes. Har bestämt för mig att det finns en platta som heter så – men Google känns extra historielöst i dag och vägrar ge mig svar i saken. Hursomhaver så är jag rätt svag för det här bandets alldeles nya Street Gospels och känner för att ge onsdagstipset till någon låt på plattan. Men vilken, men vilken?

Jo, vi tar den lite lättflytande Nico On The Night Train som präglas av ett lätt rockabillyplock över ett fundament av snygg dub-bas och med lätt svajande (och svajiga) körer som accuenterar refrängen. Kanske finns det mer direkta och hittigare spår på det här reggae-pop-punk-gängets skiva men någon ska väljas. Hursomhelst faller jag för den här blandningen av Matisyahu och The Good, The Bad & The Queen som formligen dryper av sockriga pop-melodier. Lite kidsigt? Kanske, men det är kul i alla fall.

v.35/Helt nya pornograförer…ehrmm

tooyoungtodieold — Tue, 28 Aug 2007 04:36:58 +0000

The New Pornographers brukar kallas för ”indie-supergrupp”. För er som inte habla independente rock’n'roll-ito så betyder det att de är ett i stort sett helt okänt band sammansatt av personer från en rad andra än mer okända band. Fast alla som läser de här raderna är ju insatta som fan – så det här är rena Hall of Fame-gänget. Bland andra hittar vi här den smått underbara Neko Case.

Sedan 1996 har bandet lyckats släppa fyra riktigt vassa plattor – den snorfärska Challengers inräknad. Och det är från det heta vaxet vi väljer ut tisdagstipset här på bloggen, nämligen det ljuvliga titelspåret Challengers. Lågmält, fin-sjunget i vacker duettform och supermelodiöst. Sketabra! Vilket för övrigt hela plattan är. I min bok deras bästa. Men där kommer jag säkert att få mothugg.