Richard Thompson är väl för de flesta betydligt mer känd än sin ex-fru. Från det stora genombrottet i det sena sextiotalets folkrörelse, i Fairport Convention, har Thompson lyckats både med att utveckla sin musik och behålla sin status. Här är en man som med rätta får mycket credd för sina musikaliska färdigheter; en bra röst och ett fantastiskt gitarrspel. Men kanske mer än allt så är han en strålande låtskrivare.
Från senaste, och alldeles briljanta, skivan Sweet Warrior hämtar vi tipset ‘Dad’s gonna kill me – där ‘Dad är Bagdad och Thompson i alla fall textmässigt går hela vägen tillbaka till sina rötter och skriver protestsång. Men det är gjort med den åldrande mannens handlag och finess – och det är framförallt aldrig budskapet på bekostnad av melodi eller musik. Hela skivan är strålande, rekommenderas varmt.
Det har varit ganska mycket färska låtar den här veckan – men det ska vi ändra på nu. För ingen ska anklaga 
Såhär är det, jag ska lägga korten på bordet, öppna böckerna, come clean och ‘fess up. Det finns få artister som betyder så mycket som 
Jim White är country, konstmusik, etno och poet med samma mått av trovärdighet. Och som före detta modell i Milano har han även en kindlinje och ett käkben som inte skämmer sig. Att han dessutom är den andre före detta surfaren jag skriver om på två veckor är ett sammanträffande som jag själv måste gräva djupare i.
Tänkte bara säga att även om jag kanske, kanske, kanske med ett kryddmått tvekan på topp föredrar den lite lugnare Josh Ritter så är 
08-Håkan Hellströms – 
När jag var yngre hände det att MTV (en tv-kanal som förr i tiden sände musik med rörliga bilder till – så kallade musikvideos) grävde i sina arkiv och utsände haksläppsbra ”riktig” musik. Ett stycke sådan musik – som fortfarande är haksläppsbra – var 
