v.35/Akustiska mirakel

Det har varit ganska mycket färska låtar den här veckan – men det ska vi ändra på nu. För ingen ska anklaga Jackson Browne för att vara färsk. Men vet ni vad han är? Jo, en av historiens bästa låtskrivare. Och därmed basta.

Understundom har hans sound kanske varit nästan för soft, hans harmonier nästan för florsockriga och hans melodier nästan för ofarliga. Men bara nästan. Jackson har själv refererat till ”the beauty in song” och lever upp till det nästan högtravande löftet.

För ett par år sedan gjorde han en akustiskt turné och från den följande skivan Solo Acoustic, Vol 1 plockar jag i dag ett litet mirakel – en låt som är klart bättre så här än vad den var i original. Det handlar om The Barricades of Heaven – sex fullständigt briljanta minuter som sammanfattar Jacksons egen uppväxt under sextiotalets slut och resorna från Orange County in till Los Angeles.

”Jimmy found his own, sweet sound
And won that free guitar.
We’d all get in the van and play.
Life became the Paradox, The Bell,
The Rouge et Noir.
And the stretch of road running to LA.”

Fantastisk låt, fantastiskt framträdande och en helt fantastiskt artist.

v.35/Bruce – melodi, ilska och lust.

Såhär är det, jag ska lägga korten på bordet, öppna böckerna, come clean och ‘fess up. Det finns få artister som betyder så mycket som Bruce Springsteen – låt inte historieförvanskarna intala er något annat. Att avfärda Bruce på grund av Born in the USA (som många gör) är i min musikaliska bok idioti av yppersta snitt och kvalitet. Gör man det har man två stora problem. Det första är att man inte förstår ett enda ynka shit om rockmusik. Det andra är att man är helt jävla dum i huvudet.

På nya singeln Nowhere Radio är Bruce inte bra som i Thunder Road. Inte bra som i Night. Inte bra som i Jungeland. Inte bra som i Jackson Cage. Inte bra som i Atlantic City. Och inte heller bra som i Highway Patrolman. För planeterna kommer kanske aldrig att linjera på det sättet mer. Men på Nowhere Radio är Bruce bättre än i stort sett varenda annan låt som kommer att släppas det här året.

Det luktar inspiration av den här rockmörsaren – här finns en hel del av det som ibland har saknats med Gamm-Bruce; melodier, ilska och lust. CCs saxsolo ylar mot lager efter lager av singe coil-stinna overdrivemattor och det låter ungt och hungrigt. Shit, det är mycket senap kvar i gubben. Ladda ner, för höge farao!

Och han kommer till stan. Så här säger DN.

Sexy Retro – Luxman L-550

Det är något visst med tidiga 80-talsprylar. Vid en diskussion tidigare i dag med Koffe från What The Fuck Hifi tog han upp ämnet Luxman. Så jag kunde inte riktigt motstå frestelsen att lägga upp en favvo-Luxman här som veckans Sexy Retro.

Är det kanske blandningen mellan hi-techkänsla och champagnefärgad metall och 70-talsträ som gör det så otäckt rätt. Eller vad är det. Men visst syns det på den här godbiten hur den kommer att låta? Mjukt, stort, mulligt. Sure.

Luxman L-550 var über-bling innan blingbegreppet fanns. Svårt heta prylar, svårt heta. Kanske är det något sånt här som borde få bo i min sommarstuga. Mmm, Luxis, I love you!

v.35/Roots Culture, mon!

Bedouin Soundclash är – namnet till trots – ett bra band. För namnet är kiss. Men whatever, dudes. Har bestämt för mig att det finns en platta som heter så – men Google känns extra historielöst i dag och vägrar ge mig svar i saken. Hursomhaver så är jag rätt svag för det här bandets alldeles nya Street Gospels och känner för att ge onsdagstipset till någon låt på plattan. Men vilken, men vilken?

Jo, vi tar den lite lättflytande Nico On The Night Train som präglas av ett lätt rockabillyplock över ett fundament av snygg dub-bas och med lätt svajande (och svajiga) körer som accuenterar refrängen. Kanske finns det mer direkta och hittigare spår på det här reggae-pop-punk-gängets skiva men någon ska väljas. Hursomhelst faller jag för den här blandningen av Matisyahu och The Good, The Bad & The Queen som formligen dryper av sockriga pop-melodier. Lite kidsigt? Kanske, men det är kul i alla fall.

v.35/Helt nya pornograförer…ehrmm

The New Pornographers brukar kallas för ”indie-supergrupp”. För er som inte habla independente rock’n'roll-ito så betyder det att de är ett i stort sett helt okänt band sammansatt av personer från en rad andra än mer okända band. Fast alla som läser de här raderna är ju insatta som fan – så det här är rena Hall of Fame-gänget. Bland andra hittar vi här den smått underbara Neko Case.

Sedan 1996 har bandet lyckats släppa fyra riktigt vassa plattor – den snorfärska Challengers inräknad. Och det är från det heta vaxet vi väljer ut tisdagstipset här på bloggen, nämligen det ljuvliga titelspåret Challengers. Lågmält, fin-sjunget i vacker duettform och supermelodiöst. Sketabra! Vilket för övrigt hela plattan är. I min bok deras bästa. Men där kommer jag säkert att få mothugg.

Vill-ha-varning – Sinnessjuk kraft!

Vad är det egentligen för fel – eller rätt – på Anthony Michaelson på Musical Fidelity? När ska han sluta upp med sitt watt-race? Tydligen aldrig…och det är superläckert.

Läs mer här om den här senaste galna uppfinningen – ett hjälpslutsteg som ska sitta mellan ditt vanliga steg och högtalarna. Vad får han allt ifrån?

v.35/Ritter-rock.

Josh Ritter får säkert utstå att massor av fölk tror att han är Josh Rouse. Och varför inte? Men den här Josh är väl lite mer man än vad den andre är – och det tror jag kommer att vara bra för honom i längden. För hur mycket jag än gillar Rouse så kan han ibland bli så filtmysig att han förvandlas till luddet i torktumlaren. Oj, nu kom jag ifrån ämnet nåt så pass.

Men redan förra veckan gläntade jag på dörren till den här härliga nya Josh Ritter-plattan, The Historical Conquests of Josh Ritter. Och då hade jag fel – för jag påpekade att jag kanske gillade mjuk-Josh bättre. Det gör jag inte. Och på den här skivan gillar jag en massa låtar men väljer Open Doors för måndags-tipset. Inte minst för att den är en riktig karbonkopia på Steve Earles Fearless Heart – och den är ju som alla vet så jävla, jävla, jävla bra. Alltså, så jävla, jävla, jävla bra att man gärna skulle suga på Peps Perssons skägg för att få höra den en gång till. Jättebra alltså…

Långlyssning – Jim White

Om jag vore cowboy skulle jag vilja vara som Kinky Friedman. Eller som Jim White. För det är två seriöst skruvade kakor. Och kanske ska jag vid tillfälle även skriva om Kinky – och mina möten med honom. Men i dag är det dags att lyfta på Stetsonen och prata lite Jim White. Som alltså inte är Jack White från White Stripes. Så har vi kommit ifrån det ämnet, era namnblinda stackare.

Jim White är country, konstmusik, etno och poet med samma mått av trovärdighet. Och som före detta modell i Milano har han även en kindlinje och ett käkben som inte skämmer sig. Att han dessutom är den andre före detta surfaren jag skriver om på två veckor är ett sammanträffande som jag själv måste gräva djupare i.

Hursomhelst, att förlora sig i Jim Whites litterära och musikaliska värld är att gå vilse hos David Lynch om han hade varit sydstatare. Och musiker. För här finns de udda figurerna, de där marginalvarelserna som kan vara Gud eller faktiskt bara en brinnande buske. Den traditionella, folkbaserade musiken skruvas sönder och sätts samman till något som liknar countryfolk – men som är lika konstgjord som den frireligiösa värld som White växte upp i. White hör hemma på David Byrnes Luaka Bop-label och den röda tråden mellan Byrne och White är tydlig även om uttrycken är så olika.

v.34/Paddy-O, Oh Paddy-O…

Är Prefab Sprout världens bästa band? Nej, kanske inte. Men jag är baske mig inte säker. Blev tvungen att ändra planerna (lite sköna kommentarer) för den här veckan och fira in lite Prefab bland tipsen. Ibland kan jag bli avundssjuk på människor i min omgivning som förstår sig på musik men som ännu inte har någon relation till Prefab Sprout – för lille Jehova, vad kul de kommer att ha när de till slut gör det.

Tidigare under året släpptes en remastrad version av mästerverket Steve McQueen från 1985 och med den följde en skiva med nyinspelade akustiska versioner av låtarna. Och låt mig säga följande – även om originalinspelningen (producerad av trollgubben Thomas Dolby) är fylld med tekniskt jiggery-pokery så är låtmaterialet så fläckfritt fantastiskt att man skulle kunna spela dem på ett paket leverpastej och det skulle låta bra.

Vi väljer den akustiska versionen av Moving the River bland alla mästerverk.

v.34/Patty-O, Oh, Patty-O.

Patty Griffin är en ren dussinartist. En dussinartist om dussinet är fullt av artister som Emmylou Harris, Nanci Griffith, Gillian Welch och Allison Krauss. På hennes senaste platta – Children Running Through – får vi möta Patty Griffin helt på egen hand och helt i full fart framåt-läge.

Vad vi har att göra med är en fullfjädrad supersångerska med fullfjädrade superlåtar – ingen mer så än dagens tips Burgundy Shoes. Om man bara kan komma över att pianointrot låter som Right Here Waiting av Richard Marx så får man en av 2007 års mest innerliga sångnummer till livs. Vansinnigt vackert.

Åh, förresten. Det blev en…

Harmony Design Ear 90 som hörlursstärkare till mina svinfiiiiina Denon AH-D5000. Så nu vet ni att köpdjävulen håller denna bloggare by the m**f**ing balls!

Blev det bättre? Det kan du hoppa upp och klappa ihop dina piffiga små skinkhalvor på att det blev! Nu finns det i alla fall lite pulver att driva Denon-kannorna med. För det är de värda.

Sexy Retro – Sony vs Philips

I ett inlägg på What The Fuck Hifi blir vi uppmärksammade på att cd-n fyller 25. Det är ju något att fira – eller för vinyltalibaner att förfasas över. Och visst har det varit minst si och så med hur potentialen för cd-n har realiserats. Allt från vansinniga ljudexperiment med DDD-plattor från mitten av åttiotalet till lika vansinnigt välljudande alster där varje del av inspelning och framställan har respekterats.

Cd-formatet specificerades elektronik-titanerna Sony och Philips och det var dessa båda företag som släppte de två första spelarna till marknaden. I denna veckas Sexy Retro hyllar vi dessa båda digitala pionjärer – Sony CDP101 och Philips CD100. I mina ögon är den ena oerhört mycket sexigare än den andra – även om den andras designetos kom att framhärda.

Så, without much further ado, här är veckans Sexy Retro. Vilken tycker du är snyggast?

v.34/Stämsång och stampa-takten-estetik

Low Stars är fucking feelgood hela vägen från de CSNY-smetiga fyrstämmorna till de Fillmore-festliga Fender-fillsen. På sin självbetitlade debut spänner de här amerikanska Starbucks-älsklingarna upp en musikalisk canvas på vilken man målar en nästan syndigt detaljerad bild av Laurel Canyon runt -70-71 sådär. Visst, det blir aldrig Neil Young-tungt – men det mesta annat passeras på vägen från Hollywood and Vine och upp bland träden.

Rockstänkaren Just Around the Corner får bli dagens val – och om man klarar av att se förbi caffe latte-kopplingen och den där äckliga college-darlingstämpeln som Low Stars drabbas av så får man sig ett präktigt bra rockband till livs. Soligt, roligt – ibland smått otroligt. Med andra ord – fullständigt predestinerade för tre plus i Aftonbladet…

Josh Ritter – tummen upp, dude.

Tänkte bara säga att även om jag kanske, kanske, kanske med ett kryddmått tvekan på topp föredrar den lite lugnare Josh Ritter så är The Historical Conquests of Josh Ritter en så vansinnigt skön skivtitel. Och vid Lokes pumpapaj – vilket snyggt omslag!

Det påminner mig lite i ton om det musikaliska projekt min idol Paddy McAloon säger sig syssla med – The Story of the Earth: So far.

Imperie-byggande!

Well, rubriken är kanske väl vidlyftig. Men hörni, läsare, ni har faktiskt blivit rätt så många redan. Och det ska ni ha stort tack för. Anledningarna till att jag lite hastigt och lustigt drog i gång den här bloggen var för att försöka stärka upp en sektor där så mycket intressant händer och så lite intressant skrivs i bloggform – nämligen i korsningen mellan musik och hifi.

Så vitt jag vet finns bara en svensk blogg som behandlar dessa ämnen – och det är den tidigare nämna och i sidkolumnen nämnda What The Fuck Hifi som har gjort ett jäkligt bra jobb under ganska lång tid. Men nu är vi i alla fall två.

Ni får gärna lämna en kommentar och bara säga hej – eller föreslå saker som ni tycker att jag ska ta en närmare titt på.

Vilket som – välkomna åter. Och åter. Och åter.

Auf Wiederhören/Fredrik

v.34/Ryan Air hur bra som helst…

Ryan Adams är – och förblir – ett enigma. Hur en så ohyggligt begåvad man kan slarva så förbaskat med sin karriär och sitt liv. När Ryan Adams är bra – då är han så bra att änglar gråter och djävlar dansar, så bra att det känns löjligt för många andra alt-countryartister att ens bry sig. Men när Ryan Adams inte är bra – då känns det som världens största waste of space.

På senaste plattan Easy Tiger är Ryan genomgående jävligt bra, på det där sättet så att han får det att låta som att han bara har smugit upp till micken och börjat spela och sjunga. Och frågan är om inte I Taught Myself How to Grow Old är allra bäst. Vilket som får den vara tisdagens topp-tips.

Högtalare från Helvetet.

Tror ni att medlemmarna på forumet Faktiskt.se bara kan tänka på vilka högtalare som är snyggast? Inte direkt. För här kommer en kavalkad över de fulaste asen i branschen. Skydda gärna ögonen och titta inte direkt på bildspelet. Och gå och köp en påse saffran om det tar tid att ladda.

| View Show | Create Your Own

v.34/Indie as fuck!

The Last Town Chorus är ett sånt där indieälsklingsband. En tjej – Megan Hickey – som sjunger och spelar lapsteel. Där har ni hela jävla 2000-talets enklaste biljett till en skivdeal, tjejer som är lite sådär övermusikaliska och starka. Vilket ju är en skön kontrast till en massa snubbar som inte kan lira särdeles bra alls.

Hur som haver – låten Huntsville, 1989 från skivan Wire Waltz har gått otaliga varv hemma hos mig och i lurarna på stan. Det är liksom själva historien om The Last Town Chorus, om längtan från småstaden till ”the punk rock kids in Pennsylvania” och jordgubbsvin. Det är en ylande längtan bort med Smiths-kassetter, dagböcker och Oscar Wilde-prosa som enda allierad. Och framförallt är det en jävla bra låt. Hela skivan är för övrigt riktigt vass, med en cover på Bowies Modern Love som en ytterligare höjdpunkt. Varmt rekommenderat.

Personlig hifi/en reflektion

I ett inlägg förklätt till ett hörlurstest på What The Fuck Hifi talas det om får vi reda på att antalet sålda iPods är upp i över 100 miljoner. Det är föga förvånande – bara en sån sak som att jag själv äger sex av dem och dessutom har köpt ett par och gett bort bygger statistik.

Vi introduceras också till konceptet att många av de stora hifitillverkarna har gett upp oss musikfans till förmån för flersinnes-upplevelser – filmtittande då. Det här är också helt sant även om vi just nu befinner oss i en tvåkanal-lashback. Men det är på decimalerna.

Jag tror att vi ser framväxten av personligt musiklyssnande – kontra det kollektiva skeendet när vi lyssnar genom högtalare – av flera skäl.

För det första är det givetvis den digitala logistiken, unga människor i dag har inte en naturlig relation till att köpa (eller sno) musik i fysisk form. Och är det någonstans som hifitillverkare har svikit oss fram till den allra senaste tiden är det ju i överföringen av vår icke-fysiska musik till våra fysiska anläggningar. Det blev liksom en övning för tekniknördar.

För det andra tror jag att personlig hifi och lyssnandet i avskildhet går hand i hand med att många unga framlever sitt sociala liv i parallell med den fysiska världen. Det handlar om grupperingar online, sociala nätverk, communities och till och med långtgående alternativ som Second Life och efterföljarna. Vi delar inte våra samtal, våra träffar och våra vänskapsband rent fysiskt. Varför ska då musiken manifesteras i den fysiska världen? Det är helt enkelt inte naturligt.

För det tredje tror jag att vi också tar influenser från långt mer urbaniserade områden än våra egna. Stora städer; Tokyo, London, New York är städer som nästan tvingar människor in i det slutna lyssnandet för att skapa någon typ av lugn.

För det fjärde har det självklart med mode och trender att göra. Sony Walkman knackade ett hål i muren mellan teknik och trend och Apples iPod rev och pulveriserade fullständigt barriärerna. En iPod var – och är – en statussymbol och med den följer musiken och lurarna. Och vem kan nämna en enda stationär hifi-apparat som har nått den statusen?

Tony Wilson R.I.P

Det här är några dagar för sent, kanske. Men även jag vill hedra Factory-bossen Tony Wilson efter sin för tidiga bortgång den 10 augusti. Bara 57 år gammal lämnade Wilson in efter att, försvagad av lungcancer, drabbats av en förödande hjärtattack.

Wilson startade sin makalösa musikaliska gärning som tv-profil och startade under det sena sjuttiotalet klubben Factory i Manchester. Skivbolaget med samma namn startades snart upp och det är väl för sitt värv som bolagsboss vi ska minnas Wilson mest. På Factory gavs – under fantastiska villkor för artisterna – ut band som Joy Division, Cabaret Voltaire, A Certain Ratio, Durutti Column och senare Happy Mondays, James och Electronic. Wilson var följaktligen en centralfigur under båda de stora Mancunian Eras.

Factorys skivor var, förutom att leda musiken framåt, också ofta stilbildande rent formmässigt. Jag har tagit mig friheten att illustrera inlägget med några omslag som har renderat många omslagsformgivare många sömnlösa nätter.

Missa inte Paul Morley’s elegi till Tony Wilson från The Guardian.